Jag har utlovat en sammanfattning av gårdagens samtal i Lund om litteraturkritik och jag ska göra ett försök, även om jag har ganska diffusa minnen av vad jag egentligen sade, vilket nog inte har särskilt mycket att göra med glaset vin jag tog på Grand efteråt utan kanske snarare kan skyllas på den latenta scenskräck som alltid är en viss ansträngning att hålla i schack och därför grumlar tankarna. (Nå, jag lyckades i alla fall lösgöra mig från den tunghäfta som var mycket nära att drabba mig när jag minuterna innan vi gick upp på podiet blev upplyst om att den Magnus Nilsson som var diskussionens moderator var just densamme Magnus Nilsson jag precis recenserat. I ganska kritiska ordalag. Det kan ibland vara plågsamt att inse att författare man skriver om existerar också utanför boksidorna.)
I alla fall, det hela handlade om förhållandet mellan nätet och de traditionella kultursidorna och jag tror att man kan summera samtalet med att vi - jag, Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frilansskribenten Arvid Jurjaks - var överens om att det inte är vidare konstruktivt att se en motsättning mellan dem, att bloggosfären inte är en konkurrent utan ett komplement. Arvid tyckte att man fortfarande hittar den bästa kritiken i dagspressen, Rakel menade att det finns mycket babbel och jagfixering i bloggvärlden men att kultursidorna också skulle kunna tjäna på att inspireras av lekfullheten och avspändheten i det som skrivs på nätet. Jag framhöll ringarna-på-vattnet-effekten, möjligheten att i det oändliga diskutera vad som skrivs på kultursidorna, kommentera kommentarerna...
Men också att den nedlåtenhet gentemot bloggar som kan finnas hos traditionella dagspresskribenter kan bottna i rädsla - fältet krymper stadigt, det är lätt att som litteraturkritiker känna sig som en utrotningshotad art. Till syvende och sist landar ju frågan om kritikens kvalitet i ekonomiska realiteter: hur mycket tid har en skribent råd att lägga ner på en text när arvodena är så låga som de är?
Enligt Rakel är papperstidningarnas enda möjliga framtid att höja kvaliteten, låta nätet ta hand om nyhetsflödet medan prenumeranterna lockas av välskrivna, fördjupande, analyserande artiklar. Men det är ju en väg som kan fungera för de stora drakarna, knappast för landsortstidningarna, där man ju redan kan se hur utvecklingen går i rasande fart mot redaktionssammanslagningar, lättsammare former av kulturjournalistik och byråmaterial. Och då sitter ju litteraturkritiken ganska löst. Hm, jag hoppas att jag sa några fler positiva saker, hur som helst kändes det inte som en kväll i pessimismens tecken.
Uppdatering: Här kan man läsa Arvid Jurjaks version av kvällen.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar