Georges Seurat, Vindbro, 1882-83 En vindbro är en bro som kan hissas upp och sänkas ned med handkraft − en sådan som kan korsa kanaler eller skydda vallgravsomgivna fästningar. I det ena fallet en förbindelseled som möjliggör genomfart, i det andra en brygga som släpper in de välkomna och stänger ute de oönskade.
Jag tror att man bör vara ganska förtrogen med den kultursfär som Krister Gustavsson skriver om i sin litterära tankebok Vindbro (Lejd) för att känna sig inbjuden. I en korsning mellan rapsodisk essä och intellektuell dagbok delar han med sig av ögonblicksbilder från en tillvaro av läsande, reflektion och skönhetsupplevelser. Det handlar om allt från svensk arbetarlitteratur, gestaltningar av ondskans natur och postideologi till tv-såpornas släktskap med den moderna kronologiskt uppbrutna romanen.
I sina rannsakningar av samtiden ger han uttryck för en konstsyn som värnar utanförskapet och fjärmar sig från flertalet: ”Jag skapar för att inte frestas överge min ensamhet.” En uppfälld brygga? Men han konstaterar också att elitism visst kan vara demokratisk. Och i sin isolering har han sällskap av en lång rad författare: först och främst Willy Granqvist – Gustavsson är en av redaktörerna bakom den ambitiösa utgivningen av dennes samlade skrifter − men också Ann Jäderlund, Imre Kertesz, Jan Kauri, Simone Weil, Rainer Maria Rilke, Johan Jönson, Orhan Pamuk, Witold Gombrowicz.
Man behöver heller inte alltid hålla med Gustavsson för att uppleva att vindbron är nedvevad, som en invitation till samtal och eftertanke. ”Ord är inte ting utan passage”, skriver han vackert. För den som tar sig tillträde väntar en övergång i ett tankestimulerande korsdrag.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Jag tror att man bör vara ganska förtrogen med den kultursfär som Krister Gustavsson skriver om i sin litterära tankebok Vindbro (Lejd) för att känna sig inbjuden. I en korsning mellan rapsodisk essä och intellektuell dagbok delar han med sig av ögonblicksbilder från en tillvaro av läsande, reflektion och skönhetsupplevelser. Det handlar om allt från svensk arbetarlitteratur, gestaltningar av ondskans natur och postideologi till tv-såpornas släktskap med den moderna kronologiskt uppbrutna romanen.
I sina rannsakningar av samtiden ger han uttryck för en konstsyn som värnar utanförskapet och fjärmar sig från flertalet: ”Jag skapar för att inte frestas överge min ensamhet.” En uppfälld brygga? Men han konstaterar också att elitism visst kan vara demokratisk. Och i sin isolering har han sällskap av en lång rad författare: först och främst Willy Granqvist – Gustavsson är en av redaktörerna bakom den ambitiösa utgivningen av dennes samlade skrifter − men också Ann Jäderlund, Imre Kertesz, Jan Kauri, Simone Weil, Rainer Maria Rilke, Johan Jönson, Orhan Pamuk, Witold Gombrowicz.
Man behöver heller inte alltid hålla med Gustavsson för att uppleva att vindbron är nedvevad, som en invitation till samtal och eftertanke. ”Ord är inte ting utan passage”, skriver han vackert. För den som tar sig tillträde väntar en övergång i ett tankestimulerande korsdrag.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar