En bild av poesins historia?“Poesins historia är en historia om heterosexualitet. Mannen har mustasch och kvinnan krinolin”, skriver Athena Farrokhzad och Linn Hansén i förordet till den queerpoetiska antologin Omslag. Förlåt, men talar de verkligen om den litterära tradition vars startpunkt är Sappho från Lesbos? Som rymmer Shakespeares homotrånande sonetter, Rimbauds subjektsuppror, Edith Södergrans systerserenader, Karin Boyes suktande kärleksförklaringar? Som alltsedan romantiken haft normbrottet som sin livsluft? Visst sjungs förstås ofta heterosexualitetens höga visa, men vilka kanoniserade dikter som bär mustasch och krinolin har jag svårt att lista ut.
Jag recenserar antologin Omslag här.
Ann
----
SvaraRaderaMycket nytt material på
Ordgaller
- M v h,
Peter Ingestad, Solna
Visst. Men samtidigt: Poesins historia inbegriper också läsning och tolkning. Har det alltid varit ok att igenkänna det lesbiska, det homosexuella och det könsöverskridande i lyriken? Knappast under tider av repression. Bara för att vi nuförtiden i samförstånd hyllar Saphos homosexualitet (som verkligen inte är styrkt som historisk sanning) betyder inte detta att lesbisk lyrik blivit läst som just lesbisk under de årtusenden som ligger mellan henne och oss. Tvärtom. Och har en sådan lyrik igenkänts i enlighet med sin särart har den ofta förlöjligats eller förbjudits eller både och. Till och med i SvD 2010 vill en kritiker be läsaren tona ner det lesbiska i läsarten när det gäller exempelvis Kristin Bergets hatiska, kärleksfulla, könsöverskridande dikter, vilka ändå ständigt dyker ner i en rasande och lesbisk kärleksakt som insisterar på sin särart. Jag tror inte kritikerns gest var illa menad, men jag börjar bli trött på en välvillighet som slätar ut och osynliggör.
SvaraRaderaLeif,
SvaraRaderaDu har absolut rätt om tolkning och läsning! Historien har böljat fram och tillbaka, det som under vissa tider tagits för självklart och naturligt har i andra bortförklarats, förträngts eller förföljts - och visst är det väl tyvärr det senare förhållningssättet som dominerat.
Jag är inte omedveten om att formuleringarna i förordet är drastiska med glimten i ögat, men så är ju inte heller min kritik av det tunga slaget. Jag kan bara inte låta bli att vända mig mot en bild av historien som alldeles rätlinjig. Poesin är ju ändå en plats där motståndsfickor kunnat finnas, även om nu bara en bråkdel av publiken förmått uppfatta dem.
Och visst kan homosexualitet i litteraturen fortfarande vara en öm punkt. Att en manlig heterosexuell läsare uppfattar det allmänmänskliga i skildringen av en lesbisk kärleksakt framstår inte för mig som helt orimligt, men utan att ha läst Berget förstår jag samtidigt att formuleringen i SvD kan uppfattas som väl avfärdande av en särskild erfarenhet.
Den mänskliga sexualiteten förblir känsliga saker, liksom läsning och tolkning.
Ann,
SvaraRaderatack för bra svar! Världen kan ses som byggd av konflikt, kommunikation, motstånd, förändring... allt liksom strilandes genom språket, impressionerna, kroppen. Nu tror jag minsann jag skall läsa Sapho-fragment tills det är dags att slockna. Eller Gloria Gervitz, det är fina grejer. Tove Jansson är också bra.
Kanske de utgick från omslaget-bilden
SvaraRaderaoch inte från verkligheten.
Romantisera och fantisera är ju inget ovanligt
i synnerhet inte bland författare.
Tänk vad trist poesin skulle vara
utan inblandning av diktarens personlighet och
dennes sexuella tillhörighet-dold men närvarande
i allt han/hon skriver.
Gladiatan