Snart mitten av mars, luften är kall att andas och snöflingorna singlar ned över Malmö. Ett tunt vitt täcke har försonande lagt sig över det gudsförgätna grönområdet vid järnvägsspåret, dit alla stadens övergivna plastpåsar tycks samlas grådaskiga vinterdagar. Jag kommer cyklande, det är kväll, förbipasserande kurar i jackor de hade tänkt lägga av sig för flera veckor sedan. Tristessen i detta område, ett ingenmansland mellan järnvägsviadukten, bilfirman och rondellen som markerar att här tar stadskvarteren slut, har en närmast betryggande effekt. En av dessa platser man dagligen passerar, och just bara passerar.
Plötsligt sveper något förbi intill mig. Luften fylls av flaxande vingar, en kort sväng och så slår sig ett brunspräckligt fjäderpaket ner på metallstängslet. Jag stannar cykeln och håller andan. Det måste vara en rovfågel som sitter med ryggen vänd mot mig, högst en meter bort. Jag står still. Sakta vänder fågeln huvudet mot mig och jag blickar in i en kattugglas vitkantade ögon. Några sekunder, som om den bedömer mig med sin aristokratiskt överlägsna och kritiska blick, sedan sveper den iväg, försvinner med en ny sväng bort.
Ett så kort ögonblick, och cykelbanan har förlorat all sin glåmiga vardaglighet. Jag har blickat in i en natur som tycks mytisk, magisk, och snöflingorna faller med ett helt nytt skimmer.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar