Lustens evangelium

Har Per Olov Enquist skrivit en kärleksroman? Det är han oförmögen till, det säger han själv i den nya Liknelseboken, ja, det är nästan så att boken kan sägas handla om detta misslyckande: en författare som inte duger till att skriva om kärlek. Ändå står det tryckt, på omslag och titelsida, ”En kärleksroman”. Jo, men så är ju också en återkommande mening: ”Man häpnar!”

Liknelseboken ansluter delvis till självbekännelsen Ett annat liv, men jag skulle inte kalla den en fortsättning eller uppföljare. Snarare ett appendix. Eller kanske en vidräkning. Själv talar författaren om en ”reviderad version” av talet han höll vid moderns begravning. Det är fråga om ett slags räfst och rättarting med det egna livet. Nu ska han tala ut om det han undvikit, gå rakt på istället för att snirkla runt, kraftsamla sig och sluta fly. Det hastar, döden flåsar i nacken. Eller som han själv förklarar det: vännerna står vid flodens strand med blanka och vädjande ögon, som en ”träddunge väntande på avverkning”, bönfaller honom att förklara.

Det han vill berätta för dem, det har han en gång lovat att tiga om. Men nu har det gått så många år att det inte längre spelar någon roll. Det handlar om kvinnan på det kvistfria furugolvet, den femtioettåriga sommargäst som tog hans femtonåriga oskuld och förde honom rakt in i livets mening. En uppenbarelse, någonting obeskrivligt, en ”frälsning med frihet”.

Enquist skriver lustens evangelium – det är pinsamt, tafatt, ömsint och ljuvligt om vartannat – och snickrar ihop sitt eget trossystem, där herrnhutarnas erotiska blodsmystik ryms intill den villkorslösa jordiska kärleken. Redan titeln är förstås blasfemisk. Att samla ihop en bok med liknelser från det egna livet, sådana som sägs vara starkare och kraftigare än Nya Testamentets ”blåmjölksliknande” varianter, vad är det om inte att ”bli stor på sig”, en av de största synderna i den norrländska sedeläran.

Samtidigt – är kanske inte all litteratur liknelser? Och om han nu inte lyckats skriva en kärleksroman, har han då, som han själv föreslår, i alla fall åstadkommit liknelsen om en sådan?

Bokens liknelser, eller kapitel, är nio till antalet, lika många som de utrivna sidorna i notesblocket där fadern skrev sina dikter, det som sonen trodde eldats upp men som en dag kommer åter, bränt i kanterna. Enquist försöker fylla luckorna med sin egen historia. Och som han gör det. Knappast så rakt och direkt som meningen var – cirklandet runt den brännande kärnan hör onekligen till den enquistska karaktäristiken – utan med ständiga utvikningar om sådant som Sibelius ofullbordade åttonde symfoni och Søren Kierkegaards uppslagna förlovning. Sanningsniten paras med ”inbillningskraftens jättemuskel”.

Allt detta på ett liksom knirkande och gnisslande språk. En högtidlig biblisk diktion som klingar av lantliga bönemöten förenas med en gammalmodig västerbottniska, ”skelletmålet”, full med ord som jag misstänker inte har hörts sedan författarens barndom. Pelagrut? Ravelbitar? Koxa? Och så alla dessa utropstecken! Ibland så många som tre!!! Och kursiveringar uppå det. Det är som att Enquist med de knarrande ordvändningarna och hetsiga grafiska medlen karvar fram en prosa som på samma gång speglar ”den återuppståndna barndomen” och en åldrande mans upprivna tal. En prosa där varje ord ger eko i kroppen.

Enquists revision öppnar upp för den där svindelkänslan som bara stor litteratur kan ge. Språkets lycka, livets bråddjup, kärlekens oförutsägbara vägar. Man häpnar.

Ann

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)