Tankarna rasslar i löven

Vad har vi konsten till? Att göra världen större. Ingenting mindre än så.

Ibland när blicken fastnar i den massmediala rundgången om vilka slags kulturarbetare som bör få a-kassa, vad ungdomarna i försvarets annonskampanj egentligen håller på med och om rätt låt vinner, kan kulturvärlden kännas som ett trångt rum med brist på syre. Inte för att där inte pågår viktiga saker, utan för att samtalet så ofta tycks haka upp sig och snarare begränsa sikten än vidga vyerna.

Därför kan det vara så oerhört befriande med en litteratur som vänder samtiden ryggen, eller speglar den utifrån andra synvinklar, som ställer andra slags frågor och går rakt in på existensens kärna.

Jag läser den norske poeten Steinar Opstad, som i höstas översattes till svenska av Marie Lundqvist. I hans dikter är historien inte en modernistisk framåtrörelse utan kastar ankar över tiderna. Gud, profeter och änglar åkallas och referenserna är av slaget Dante och Hölderlin: ”vi som lever med arvet efter döda diktare/måste blunda och mumla hysch, bara så/kan vi höra tankarna rassla i fjolårslöven och driva bort med vinden”.

Bara att någon – en sjuttiotalist – kan skriva med sådana pretentioner idag, utan minsta spår av ironi, är smått hisnande. Ibland stannar jag upp och tänker att så här högstämd kan man ju bara inte vara på 2000-talet. Blir det inte… patetiskt? Och varför skulle det inte få vara det? Själva formens motstånd mot tiden vidgar perspektiven.

I essän ”Tilläggets estetik” lanserar John Swedenmark en syn på litteratur som går ut på att ett verk tillfogar verkligheten någonting, det avbildar inte rätt och slätt utan ”tillägger, omdefinierar och förändrar”. Det rubbar saker och ting. Egentligen handlar essän om litteraturkritik – den ingår i en nyutkommen bok med den smått avskräckande titeln Performativ kritik – men Swedenmark prövar också, verkningsfullt, sina idéer på konsten i allmänhet. Ja, skulle de inte kunna appliceras på hela tillvaron?

Också kritiken är en konstform och för den gäller det att sätta igång något som påverkar uppfattningen av ett verk: ”Så att objektet förändras, så att bedömningen förändras, och så att den litterära och litteraturkritiska verktygslådan byggs ut. Och språket byggs ut. Mer bli möjligt att tänka och säga.”

Det är att ställa höga krav på en text. Men varför nöja sig med mindre? Det kan vara värt att pröva att lägga detta raster över allt man läser och upplever. Står saker och ting kvar på samma plats? Har världen blivit större eller mindre? Rasslar tankarna i fjolårslöven?

 

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann