Skurken Monostatos är
varken blond, blåögd eller trevlig, och den vise Sarastro skulle bli kuggad på
grundkursen i genusvetenskap. Lägg därtill ett upplysningsbudskap grumlat av frimurarhokuspokus
och en dramatik så tablåartad som någonsin det artificiella sjuttonhundratalet kunde
prestera…
En förtrollande saga om
kampen mellan ljus och mörker? Eller om maktens bländverk? Ja, kanske är det
här, i det lätt förvirrande manikeiska mönstret, som Trollflöjten blir riktigt
intressant som drama. När den förmente fienden tronar i vishetstemplet utbrister Tamino: ”Så är allt hyckleri!” Sedan, när ont och gott inför hans ögon bytt plats
med varandra, kvarstår åtminstone hos mig misstanken att de goda grabbarna i
Isis och Osiris-sekten kanske inte är av helt annat skrot och korn än ljusets
fiender.
Men så är det ju
musiken, den som i operan står för den verkliga trollkraften, förförande skön och
stark i Leif Segerstams händer. Och som pricken över i:et, eller som en stjärnglittrande
koloraturaria över alltihop, Erika Miklósa som en oemotståndligt rebellisk
Nattens drottning.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar