fredag 29 mars 2013

En kväll på Malmö opera



Skurken Monostatos är varken blond, blåögd eller trevlig, och den vise Sarastro skulle bli kuggad på grundkursen i genusvetenskap. Lägg därtill ett upplysningsbudskap grumlat av frimurarhokuspokus och en dramatik så tablåartad som någonsin det artificiella sjuttonhundratalet kunde prestera…
En förtrollande saga om kampen mellan ljus och mörker? Eller om maktens bländverk? Ja, kanske är det här, i det lätt förvirrande manikeiska mönstret, som Trollflöjten blir riktigt intressant som drama. När den förmente fienden tronar i vishetstemplet utbrister Tamino: ”Så är allt hyckleri!” Sedan, när ont och gott inför hans ögon bytt plats med varandra, kvarstår åtminstone hos mig misstanken att de goda grabbarna i Isis och Osiris-sekten kanske inte är av helt annat skrot och korn än ljusets fiender.  
Men så är det ju musiken, den som i operan står för den verkliga trollkraften, förförande skön och stark i Leif Segerstams händer. Och som pricken över i:et, eller som en stjärnglittrande koloraturaria över alltihop, Erika Miklósa som en oemotståndligt rebellisk Nattens drottning.
Johan
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar