Ibland bävar man för att läsa om gamla favoriter. Att till exempel finna ett överlastat pekoral i vad man en gång dyrkat som ett storslaget mästerverk, det kan vara närmast hjärtekrossande.
Bränt barn överväldigade mig i tonåren – men mitt tonårsjags omdöme litar jag inte särskilt mycket på. Ligger det ändå inte något i all den kritik som hävdat att Stig Dagerman förläst sig på Freud och följt ett Oidipusschema till punkt och pricka?
I förordet till nyutgåvan av Bränt barn skriver P O Enquist att det psykoanalytiska inflytandet gått honom förbi − han hittar ingenting annat i Dagermans näst sista roman än en enastående realistisk historia. Och inte heller jag hade behövt oroa mig. Detta familjedrama, skrivet av en tjugofemåring på sex veckor, är fortfarande en tickande ångestbomb, sprängladdad av kval som lika mycket tycks vara författarens privata som hel en generations.
Med en prosa nedkokad till skarpa hugg och obevekliga fastslaganden skildras en ung mans brottningar med kroppens lust och själens längtan efter renhet. En död mor, en hatad far, en åtrådd styvmor och en föraktad fästmö är ingredienserna i det inre kaos som blommar ut i svek, lögner och grymhet och får livet att likna ett uppskjutet självmord.
Det symboliska ljus som brinner romanen genom är inte av det slag som sprider hopp och värme. Det är ett ljus som exponerar mänsklighetens alla svagheter, som förtär syret och brännskadar den som kommer i dess närhet. Man kippar efter luft när man läser Bränt barn, så kvav, så grå, så skoningslös. Och så lysande.
Bränt barn överväldigade mig i tonåren – men mitt tonårsjags omdöme litar jag inte särskilt mycket på. Ligger det ändå inte något i all den kritik som hävdat att Stig Dagerman förläst sig på Freud och följt ett Oidipusschema till punkt och pricka?
I förordet till nyutgåvan av Bränt barn skriver P O Enquist att det psykoanalytiska inflytandet gått honom förbi − han hittar ingenting annat i Dagermans näst sista roman än en enastående realistisk historia. Och inte heller jag hade behövt oroa mig. Detta familjedrama, skrivet av en tjugofemåring på sex veckor, är fortfarande en tickande ångestbomb, sprängladdad av kval som lika mycket tycks vara författarens privata som hel en generations.
Med en prosa nedkokad till skarpa hugg och obevekliga fastslaganden skildras en ung mans brottningar med kroppens lust och själens längtan efter renhet. En död mor, en hatad far, en åtrådd styvmor och en föraktad fästmö är ingredienserna i det inre kaos som blommar ut i svek, lögner och grymhet och får livet att likna ett uppskjutet självmord.
Det symboliska ljus som brinner romanen genom är inte av det slag som sprider hopp och värme. Det är ett ljus som exponerar mänsklighetens alla svagheter, som förtär syret och brännskadar den som kommer i dess närhet. Man kippar efter luft när man läser Bränt barn, så kvav, så grå, så skoningslös. Och så lysande.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Ja, visst är den enastående.
SvaraRaderaVerkligen!
SvaraRadera