Francisco Goya: Duell med påkar (från de svarta målningarna) Lika mycket som att vilja är politik en strid mellan viljor – ja, rentav krig med andra och inte alltid så renhåriga medel. Så var det för Machiavellis maktspelande renässansfurstar och så är det för dagens demokratiska partigängare.
Den som tvivlar kan följa med journalisten Torbjörn Nilsson bakom kulisserna på den politiska teater som regisseras från samtidens intrigerande partikanslier. I "De omänskliga" har han samlat berättelser ”från politikens bakgård”, en värld av spinn och mediespel, smutskastning och informationssurr, manipulationer, trixande och ibland ohöljda maktdemonstrationer.
Som åskådningsmaterial tjänar några av de senaste årens präktigaste svenska politiska skandaler och kontroverser. Folkpartisten som begår dataintrång hos socialdemokraterna valåret 2006. Partipiskan som viner i samband med riksdagsomröstningen om FRA-lagen. Fifflet med medlemsregistren i SSU, som utgör kulmen på ett långt och smutsigt inbördeskrig i den socialdemokratiska plantskolan.
För Nilsson är dessa händelser intressanta studieobjekt snarare än källor till moralisk indignation. Han sätter in dem i ett större sammanhang, flätar in dem i socialpsykologiska och statsvetenskapliga resonemang. Så visar han att det inte handlar om några isolerade fall, om ett och annat beklagligt övertramp i arbetet som det är möjligt att ignorera, utan om uttryck för en allmän kultur. Långt från den gängse politiska självbilden är politiken ett skråväsen som hyser en hemlig och ibland ljusskygg yrkeskunskap.
På en prosa lika levande och formmedveten som hos en skönlitterär författare beskriver Nilsson en yrkeskår för vilken gruppidentifikation och stridens hetta ibland ställer sig i vägen för såväl den egna som motståndarens mänsklighet. Den omänsklighet som blir följden är som oftast bara alltför mänsklig.
Den som tvivlar kan följa med journalisten Torbjörn Nilsson bakom kulisserna på den politiska teater som regisseras från samtidens intrigerande partikanslier. I "De omänskliga" har han samlat berättelser ”från politikens bakgård”, en värld av spinn och mediespel, smutskastning och informationssurr, manipulationer, trixande och ibland ohöljda maktdemonstrationer.
Som åskådningsmaterial tjänar några av de senaste årens präktigaste svenska politiska skandaler och kontroverser. Folkpartisten som begår dataintrång hos socialdemokraterna valåret 2006. Partipiskan som viner i samband med riksdagsomröstningen om FRA-lagen. Fifflet med medlemsregistren i SSU, som utgör kulmen på ett långt och smutsigt inbördeskrig i den socialdemokratiska plantskolan.
För Nilsson är dessa händelser intressanta studieobjekt snarare än källor till moralisk indignation. Han sätter in dem i ett större sammanhang, flätar in dem i socialpsykologiska och statsvetenskapliga resonemang. Så visar han att det inte handlar om några isolerade fall, om ett och annat beklagligt övertramp i arbetet som det är möjligt att ignorera, utan om uttryck för en allmän kultur. Långt från den gängse politiska självbilden är politiken ett skråväsen som hyser en hemlig och ibland ljusskygg yrkeskunskap.
På en prosa lika levande och formmedveten som hos en skönlitterär författare beskriver Nilsson en yrkeskår för vilken gruppidentifikation och stridens hetta ibland ställer sig i vägen för såväl den egna som motståndarens mänsklighet. Den omänsklighet som blir följden är som oftast bara alltför mänsklig.
Johan
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar