Bekväm kultur

"Jag har noterat att många inom näringslivet inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor. Det är lättare att närma sig idrotten /.../ Jag skulle gärna se att inte bara de som företräder kulturen utan även de som arbetar på redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning"

Lena Adelsohn Liljeroth läxar upp kulturjournalister i Kulturnytt.

Häromdagen fick sig folk ett gott skratt när det under en diskussion framgick att jag inte bara var lyckligt ovetande om att det pågick handbolls-VM i landet, utan  att jag också blandade ihop handboll och volleyboll.

Det hjälper väl inte ens att skylla på att jag är norrlänning?

Skulle jag gå till sportsidorna och läsa en artikel om handboll skulle det säkerligen vara en hel del som jag inte riktigt begrep. Det skulle inte göra mig stött.

Enligt vår kulturminister är sportsidorna ändå mycket mer inkluderande än kultursidorna. Ja, faktum är kulturjournalister skriver med ett så pass exkluderande tilltal att de skrämmer näringslivet från varje tanke på att sponsra kultur. Ställer kritiska frågor till exempel.

Det är lätt att göra sig lustig över Lena Adelsohn Liljeroths uttalanden. Det har Martin Aagard på Aftonbladet redan gjort, liksom Karin Olsson, i en mer vredgad ton, på Expressen. Men försöker man ta henne på allvar blir man ganska så nedstämd. En kulturminister som gång på gång kritiserar kulturen för att vara för svår, som om om hon fick en miljard extra att spendera på kultur hellre skulle låta pengarna gå till skattesänkningar - vadå, kulturen kan ju ändå bäras upp av gratisarbetande praktikanter!

Hur exkluderande får en kultursida lov att vara i kulturministerns ögon? Få kan väl säga emot påståendet att kultursidorna det senaste decenniet populariserats mer och mer. Till viss del av godo, men inte bara. Det finns starka krafter som trycker på för att leda utvecklingen från kritik och fördjupning till trevliga presentationer och oförargliga tips.

Själv försöker jag skriva tillgängligt. Förhoppningen är att också en läsare som aldrig skulle drömma om att gå och köpa en bok utgiven på OEI editör ändå ska få ut någonting av att läsa en artikel om just en sådan. Men ett grundläggande intresse är förstås en förutsättning. Att man kan skilja på litteraturens handboll och volleyboll - eller åtminstone att man tycker att det finns en poäng att lära sig.

Hur skulle den recension se ut som fick en näringslivstopp att känna sig bekväm, tappa rädslan för kultur och öppna sponsorplånboken?

Intill förväxling lik reklam, misstänker jag.

Ann