Förbrända slagfält. Dödens åkrar. En himmelsstege utan triumf. Ett solskepp av vissna solrosor. Niebelungensång och Teutoburgerskog. Halm och aska. Rälsen går till Auschwitz och Döden är en mästare från Tyskland.
Jag går runt på Louisianas retrospektiva Anselm Kiefer-utställning, späckad av smält bly och kulturella referenser, och kommer att tänka på några ord av Witold Gombrowicz, att vi bara kan motstå samtiden genom att göra motstånd mot historien. Det här är så långt man kan komma från samtidens glatta yta och smarta koncept. Så långt man kan komma från en modernism som glömmer det förflutna i en genomfartsled till framtiden.
Från 1969 års "Heroische Sinnbilder", med hitlerhälsningar i nationalromantiska omgivningar, till de stort anlagda nymålade dukarna av förhärjade landskap är Kiefer en i sanning otidsenlig betraktare. Ytan är repad, frätt och samtiden ligger öppen. Sol Invictus, den oövervinneliga solen, sprider sina svedda solrosfrön.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar