Maria Björklunds kvinnoporträtt åkallar det förflutna i dräkter och symbolik och de suddiga dragen ger stundtals intrycket av bleknande fresker. Samtidigt rymmer de en kärna av tidlöshet. Något dunkelt och undflyende.
Odalisk.
De förbehållslöst vackra målningarna med sitt finstämda valörspel verkar som gjorda för Tomarps Kungsgårds historiska salar. Ja, man får lust att damma av ett bortglömt gammalt begrepp som det sköna. Kan det till och med bli för vackert? Kanske är här någon rosa blomma för mycket. Men nej, Björklunds måleri är inte insmickrande och det tror jag har att göra med ansiktsuttrycken, de tömda blickarna. På samma gång oberörda och uppfordrande, frånvänt drömska och vaket frågande lämnar de alltid en gåta kvar.
Här skriver jag om Maria Björklunds måleri som ställs ut på Tomarps Kungsgård.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar