Visst gick det att skriva poesi efter Auschwitz, det är väl få som idag skulle ge Adorno rätt. Men går det att skriva poetiskt om Auschwitz? Det är jag mer osäker på.
Till den lilla våg av svenska författare som skriver om förintelsen sällar sig nu Christina Bergil, sjukhuspräst i Lund som 2004 romandebuterade med ”Sju vita vargar i ett träd”. Hennes andra roman Den jag var innan utspelar sig i ett koncentrationsläger, en verklighet så grym att den är närmast ofattbar, ”bortom det föreställbara”. De fångar som inte omedelbart döms till utplåning klarar sig i genomsnitt ett par tre månader innan de skördas av svält, sjukdom eller selektering. Anna, bokens jagberättare, är emellertid en överlevare. Hon är immunolog och de medicinska kunskaperna är hennes livlina. Men överlevnaden har ett högt pris. För att klara sig i systemet måste man bli en del av det, och ingen går fri från blod på händerna: ”Min värld ska utplånas och det är bara för att hjälpa er med det som jag ännu är vid liv.”
Växelvis med Annas historia skildras en tysk läkarhustru som ett decennium senare lever med sin familj i argentinsk exil. Hennes man har etablerat sig hjälpligt, men inte gjort den strålande karriär han såg framför sig under kriget. Själv tillbringar hon dagarna bakom slutna fönsterluckor och försöker stänga ute alla obehagliga påminnelser om det förflutna.
Hur gestaltar man då detta som är bortom det föreställbara? Ja, Bergil gör det stundtals mycket vackert, och det kan vara ett problem. Visst skulle språkets poetiska skönhet, där skyarna färgas av purpur och solen rinner guld, kunna fungera som en effektfull kontrast till den både banala och utstuderade ondskan. Men större är risken att finstämdheten lägger ett försonande skimmer över det fruktansvärda.
Jag är också skeptisk till det berättarperspektiv författaren valt. Anna riktar genomgående sin historia till ett du, den ariske läkare som hon fått förtroende för i det civila och som hon nu assisterar i lägret. Detta du skapar per automatik en känslosam intimitet som inte riktigt klär berättelsen. Så mycket mer drabbande blir romanen i de stunder den gör sig hård, skalar av skönskriften och skildrar den brutala avhumanisering och teknifiering som möjliggör förintelsemaskineriet. Där centralsjukhuset inte är annat än en omskrivning för gaskamrarna, där experiment på levande människor är en karriärväg, där barn avrättas för att obduktionen ska kunna ge svar på någon medicinsk tvistefråga.
All poesi i världen kan trots allt inte dölja styrkan i denna skildring. ”Den jag var innan” är en skakande roman om vad som händer med det mänskliga i en omänsklig tillvaro.
Till den lilla våg av svenska författare som skriver om förintelsen sällar sig nu Christina Bergil, sjukhuspräst i Lund som 2004 romandebuterade med ”Sju vita vargar i ett träd”. Hennes andra roman Den jag var innan utspelar sig i ett koncentrationsläger, en verklighet så grym att den är närmast ofattbar, ”bortom det föreställbara”. De fångar som inte omedelbart döms till utplåning klarar sig i genomsnitt ett par tre månader innan de skördas av svält, sjukdom eller selektering. Anna, bokens jagberättare, är emellertid en överlevare. Hon är immunolog och de medicinska kunskaperna är hennes livlina. Men överlevnaden har ett högt pris. För att klara sig i systemet måste man bli en del av det, och ingen går fri från blod på händerna: ”Min värld ska utplånas och det är bara för att hjälpa er med det som jag ännu är vid liv.”
Växelvis med Annas historia skildras en tysk läkarhustru som ett decennium senare lever med sin familj i argentinsk exil. Hennes man har etablerat sig hjälpligt, men inte gjort den strålande karriär han såg framför sig under kriget. Själv tillbringar hon dagarna bakom slutna fönsterluckor och försöker stänga ute alla obehagliga påminnelser om det förflutna.
Hur gestaltar man då detta som är bortom det föreställbara? Ja, Bergil gör det stundtals mycket vackert, och det kan vara ett problem. Visst skulle språkets poetiska skönhet, där skyarna färgas av purpur och solen rinner guld, kunna fungera som en effektfull kontrast till den både banala och utstuderade ondskan. Men större är risken att finstämdheten lägger ett försonande skimmer över det fruktansvärda.
Jag är också skeptisk till det berättarperspektiv författaren valt. Anna riktar genomgående sin historia till ett du, den ariske läkare som hon fått förtroende för i det civila och som hon nu assisterar i lägret. Detta du skapar per automatik en känslosam intimitet som inte riktigt klär berättelsen. Så mycket mer drabbande blir romanen i de stunder den gör sig hård, skalar av skönskriften och skildrar den brutala avhumanisering och teknifiering som möjliggör förintelsemaskineriet. Där centralsjukhuset inte är annat än en omskrivning för gaskamrarna, där experiment på levande människor är en karriärväg, där barn avrättas för att obduktionen ska kunna ge svar på någon medicinsk tvistefråga.
All poesi i världen kan trots allt inte dölja styrkan i denna skildring. ”Den jag var innan” är en skakande roman om vad som händer med det mänskliga i en omänsklig tillvaro.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar