”Det är okej, man vänjer sig vid blod och bajs.” Naturligtvis är det inte Johan Jönson, omsorgsarbetets svartsynte diktare, som sammanfattar hemtjänsten på detta stoiska vis. Medan den rasande grafomaniske poeten i mastodontverken ”Efter arbetsschema” och nya ”Livdikt” beskriver vårdsysslorna som en stinkande helvetesvandring genom skit och självhat väljer den återhållsamme prosaisten Per Johansson ett helt annat tonläge: det lakoniskt sakliga, det milt tragikomiska, det försynt saktmodiga, med ångesten skälvande under den stillsamma ytan.
För alldeles så okej som berättarjaget i Johanssons andra roman Cancersurfare (Norstedts) låtsas är det inte. Medan han baddar blinda ögon, byter nedpissade lakan och serverar uppvärmda middagar kan gråtattacker när som helst komma över honom; han äter ”psykpiller” och är närmast tvångsmässigt fixerad vid tanken på cancer. Med små förskjutningar, antydningar och detaljer utkastade liksom i förbifarten växer bilden av en underliggande panik fram. Det krävs särskilda ritualer för att mota undan den depression gamlingarna framkallar: handspriten som tvättar bort bakterierna, märkesjackan som ett skydd mot sunkigheten, Ralph Lauren-parfymen som står i badrumsskåpet som en påminnelse om att han är ”större än lukterna”. Ändå finns en ömsint respekt i Johanssons skildring av själva arbetet och vårdtagarna.
Det här kan man känna igen från debutromanen ”Göteborg i päls”, där en ung man på gränsen till sammanbrott försörjde sig som diskare i ett restaurangkök. I korta stycken korsklippte författaren scener från diskrummet med råttornas liv och leverne i staden och upprättade så en symbolisk relation. Utan att för den skull en nedvärderande ton smög sig in i den ingående beskrivningen av de smutsiga tallrikarnas slitiga sisyfosarbete.
Greppet återkommer i ”Cancersurfare”, men istället för råttorna är det cancerrädslan som sporrar till kliniska faktarapporter. Efter att ha gett ut sin första roman har Per nu flyttat till ett hus utanför Göteborg och tar kontakt med en cancerläkare under sken av att behöva researchmaterial till en bok. Men den hypokondriska upptagenheten vid tumörer, svulster och olydiga celler är bara ett av de spår romanen kanar in på. Som hemsamarit sköter berättaren om två bröder med nazistisk bakgrund, något som leder vidare till fantasier om en soldat vid Andra världskrigets slut. Dessutom får vi följa med kollegan Elin när hon tillsammans med sin judiska mormor reser till Berlin för att rota i det förflutna. Och som om inte det vore nog dyker Hermann Göring med fru upp på ett svenskt slott.
Jag tycker mycket om Johanssons sätt att berätta. Samtidigt tillbakalutat och korthugget, behärskat pillemariskt och allvarsamt ironiskt. Under den skenbart enkla ytan gömmer sig hänvisningar till allt från Gilles Deleuze till Per Gessle och plötsligt kan en metalitterär kommentar hoppa fram: ”Ibland tänker jag att om jag kunde slappna av lite mer så skulle jag också kunna skriva längre meningar.”
Men alla trådar blir bara för mycket. Jag får en känsla av att Johansson blivit rädd för att materialet inte skulle räcka till och därför öst på med infall, vilket inte riktigt klär den knapphändiga stil han odlar. Varken Berlinrundresans excentriska karaktärer eller Görings aktiviteter lyckas fånga mitt intresse. Vad som lämnar bestående intryck är istället glimtarna från äldreomsorgen, med dess dagliga kamp för meningsfullhet och värdighet vid livets ledsamma slutstation.
För alldeles så okej som berättarjaget i Johanssons andra roman Cancersurfare (Norstedts) låtsas är det inte. Medan han baddar blinda ögon, byter nedpissade lakan och serverar uppvärmda middagar kan gråtattacker när som helst komma över honom; han äter ”psykpiller” och är närmast tvångsmässigt fixerad vid tanken på cancer. Med små förskjutningar, antydningar och detaljer utkastade liksom i förbifarten växer bilden av en underliggande panik fram. Det krävs särskilda ritualer för att mota undan den depression gamlingarna framkallar: handspriten som tvättar bort bakterierna, märkesjackan som ett skydd mot sunkigheten, Ralph Lauren-parfymen som står i badrumsskåpet som en påminnelse om att han är ”större än lukterna”. Ändå finns en ömsint respekt i Johanssons skildring av själva arbetet och vårdtagarna.
Det här kan man känna igen från debutromanen ”Göteborg i päls”, där en ung man på gränsen till sammanbrott försörjde sig som diskare i ett restaurangkök. I korta stycken korsklippte författaren scener från diskrummet med råttornas liv och leverne i staden och upprättade så en symbolisk relation. Utan att för den skull en nedvärderande ton smög sig in i den ingående beskrivningen av de smutsiga tallrikarnas slitiga sisyfosarbete.
Greppet återkommer i ”Cancersurfare”, men istället för råttorna är det cancerrädslan som sporrar till kliniska faktarapporter. Efter att ha gett ut sin första roman har Per nu flyttat till ett hus utanför Göteborg och tar kontakt med en cancerläkare under sken av att behöva researchmaterial till en bok. Men den hypokondriska upptagenheten vid tumörer, svulster och olydiga celler är bara ett av de spår romanen kanar in på. Som hemsamarit sköter berättaren om två bröder med nazistisk bakgrund, något som leder vidare till fantasier om en soldat vid Andra världskrigets slut. Dessutom får vi följa med kollegan Elin när hon tillsammans med sin judiska mormor reser till Berlin för att rota i det förflutna. Och som om inte det vore nog dyker Hermann Göring med fru upp på ett svenskt slott.
Jag tycker mycket om Johanssons sätt att berätta. Samtidigt tillbakalutat och korthugget, behärskat pillemariskt och allvarsamt ironiskt. Under den skenbart enkla ytan gömmer sig hänvisningar till allt från Gilles Deleuze till Per Gessle och plötsligt kan en metalitterär kommentar hoppa fram: ”Ibland tänker jag att om jag kunde slappna av lite mer så skulle jag också kunna skriva längre meningar.”
Men alla trådar blir bara för mycket. Jag får en känsla av att Johansson blivit rädd för att materialet inte skulle räcka till och därför öst på med infall, vilket inte riktigt klär den knapphändiga stil han odlar. Varken Berlinrundresans excentriska karaktärer eller Görings aktiviteter lyckas fånga mitt intresse. Vad som lämnar bestående intryck är istället glimtarna från äldreomsorgen, med dess dagliga kamp för meningsfullhet och värdighet vid livets ledsamma slutstation.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar