"här på detta stoftkorn under en oändlig gapande himmel"

Jag brukar tänka att jag lider av något slags allergi mot magisk realism - sådana sydländskt varma berättelser som brukar begåvas med kritikeradjektiv som "myllrande", "mustig", "frodig" (typ Mariolina Venezias "Tusen år har jag funnits här", som jag ändå länge hade förvånansvärt överseende med, recenserad här). Men kanske gäller det inte för den kargare nordiska varianten - skrönmakaren Torgny Lindgren är ju en stadig favorit. I alla fall föll jag pladask för isländske Jon Kalman Stefanssons fabulösa "Sommarljus, och sen kommer natten", ett samtidigt underfundigt humoristiskt och hisnande poetiskt porträtt av ett perifert litet kustsamhälle befolkat av original. Frodigt? Jodå, men med stora doser melankoli och en isländskt kärv touch.


Min recension finns här.


Ann