En gång har det varit kabeländmuff från Siemens i den kvadratiska lådan. Hörnen är slitna, etiketten till största delen bortriven, pappen är solkig och fläckig. Men det är ett helt liv som ryms inuti kartongen, ja, flera liv. Vi plockar fram den på kvällen, låter den stå på vardagsrumsbordet medan fotona som den innehåller vandrar från hand till hand. Timme efter timme flyger förbi. Det är högtidliga studioporträtt, uppsluppna festscener, glada semestrar och vardagssnapshots. Fotona är fulla med repor, veck, fläckar, några har rivits sönder, färgbilderna har bleknat och gulnat. Alla de okända ansiktena, nu är det för sent att fråga någon om namnen.
Det finns en sådan utstrålning i de gamla bilderna, ett sådant skimrande ljus, folk är så stiliga (eller har åtminstone karaktär...) - och det har inte bara att göra med den smickrande svartvitheten. Ju längre framåt i tiden man kommer desto mer börjar man skaka på huvudet, rysa och grimasera. Vad hände med stilen? Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att se ut om sisådär ett halvsekel. Kommer det att finnas några kabeländmuffkartonger överfulla med bilder som man samlas runt? Eller står man framför dataskärmen och matar fram de nostalgiska sekelskiftesbilderna?
Digitala repor? Gulnade cd-romskivor? Bleknade pixlar? Kan det någonsin bli samma skimrande aura av en främmande tid över dagens färgpråliga, massknäppta, digitalretuscherade megapixelanhopningar? Eller (om vi nu överhuvudtaget kan läsa in de gamla filformaten...) kommer man bara skaka på huvudet åt föråldrad stillöshet?
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar