Så har Jan Stolpe äntligen nått mål i maratonloppet genom Platons samlade skrifter. Den som genom åren följt honom i spåren har fått uppleva såväl litterära högplatåer som filosofiska raviner, begreppsliga snårskogar och ironiska sankmarker. Sista etappen, bok 6, går mestadels över ett intellektuellt flackland som är av större kulturhistoriskt än filosofiskt intresse.
Här har Stolpe samlat texter – dialoger, brev, epigram – som traditionellt tillskrivs Platon men vars autenticitet på goda grunder är ifrågasatt. Ibland handlar det om alster från filosofens egen workshop, ibland om senantika skrivövningar. Spännvidden är betydande, från litterärt utstofferade produkter till spinkiga argumentskelett. Känslan som man ofta får av att läsa Platon, att det handlar om nykonstruerade begrepp som där och då för första gången sätts i arbete, uteblir så gott som helt.
Dialogernas samtalsämnen, som spänner från rättrådighet till rikedom, kan i de flesta fall föras tillbaks till den uppfordrande frågan om hur man bör leva sitt liv, och i förlängningen hur en dugande stat ska organiseras. Ett grundproblem är det typiskt sokratiska om moralens förhållande till kunskapen.
Bokens tveklösa höjdpunkt är Platons personliga och möjligen autentiska sjunde brev. Skildringen av hans fåfänga försök att förverkliga sin idealstat i tyranndömet Syrakusa följs av en väsentlig filosofisk utvikning och ett försvar för det lagenliga styret.
Stolpe tycks som vanligt ha hittat en god jämvikt mellan filosofiska och litterära överväganden, mellan kraven på begreppslig tydlighet och språklig ledighet – om man ser på resonemangen i noterna förstår man utan att kunna grekiska en del av svårigheterna han haft att brottas med. När jag tar ett mer exakt mått på hans översättargärning – drygt 25 centimeter Platon i bokhyllan – tänker jag att han likt antikens atleter gjort sig förtjänt av en segerkrans och en högstämd lovsång på något intrikat versmått.
Här har Stolpe samlat texter – dialoger, brev, epigram – som traditionellt tillskrivs Platon men vars autenticitet på goda grunder är ifrågasatt. Ibland handlar det om alster från filosofens egen workshop, ibland om senantika skrivövningar. Spännvidden är betydande, från litterärt utstofferade produkter till spinkiga argumentskelett. Känslan som man ofta får av att läsa Platon, att det handlar om nykonstruerade begrepp som där och då för första gången sätts i arbete, uteblir så gott som helt.
Dialogernas samtalsämnen, som spänner från rättrådighet till rikedom, kan i de flesta fall föras tillbaks till den uppfordrande frågan om hur man bör leva sitt liv, och i förlängningen hur en dugande stat ska organiseras. Ett grundproblem är det typiskt sokratiska om moralens förhållande till kunskapen.
Bokens tveklösa höjdpunkt är Platons personliga och möjligen autentiska sjunde brev. Skildringen av hans fåfänga försök att förverkliga sin idealstat i tyranndömet Syrakusa följs av en väsentlig filosofisk utvikning och ett försvar för det lagenliga styret.
Stolpe tycks som vanligt ha hittat en god jämvikt mellan filosofiska och litterära överväganden, mellan kraven på begreppslig tydlighet och språklig ledighet – om man ser på resonemangen i noterna förstår man utan att kunna grekiska en del av svårigheterna han haft att brottas med. När jag tar ett mer exakt mått på hans översättargärning – drygt 25 centimeter Platon i bokhyllan – tänker jag att han likt antikens atleter gjort sig förtjänt av en segerkrans och en högstämd lovsång på något intrikat versmått.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
(Bysten föreställer Sokrates; från Efesosmuséet i Selcuk)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar