På Malmö konsthall visas utställningen "Little Theatre of Gestures", ett samarbete med Kunstmuseum Basel. Utställningen, av framför allt samtida videokonst och installationer, vill "samla konstnärliga infallsvinklar för en gemensam lek med mindre och större handlingar". Närmare bestämt ska det, tror jag mig förstå av den förklarande textskylten, handla om våra iscensättningar av våra liv mot bakgrund av de sociala mediernas "nya verktyg för (re)presentation av den egna personen".
Kejsarens nya gester är tomma, tänker jag ofrivilligt när jag strosar genom de fyllda utställningsytorna, och värjer mig mot den tanken, inte av någon överdriven pietet för samtidens sanktionerade salongskonst utan för att jag inte vill förväxla mig själv med verklighetens folk, det vill säga bli en munsnörpande statist i konstens iscensättning av sig själv som rebellisk, bli till småborgerlig kanonmat i dess (re)presentation av sig själv som utmanande, en roll som den idag varken kan leva upp till eller, tycks det, leva utan.
Faktum är ju att samtidskonsten per definition inte kan vara oppositionell, tänker jag mellan två videoinstallationer framför vilka den rationelle besökaren i genomsnitt stannar till i tre sekunder, eftersom modernismens upproriska ifrågasättande av konstbegreppet, som postmodernismen villigt anammat, lett till en situation där kriteriet på att något är konst är att det ställs ut på ett konstmuseum, det vill säga är sanktionerat av konstetablissemanget.
Hur var utställningen? Jodå. Jag har deltagit i en gemensam lek med större och mindre handlingar. En gest med axlarna höjda och armarna utsträckta, handflatorna uppåt. Det var väl inget vidare, men en del var lite småkul.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar