Muren. I tjugoåtta år omslöt den Västberlin i ett kylslaget och klaustrofobiskt famntag som med taggtråd, trampminor och kulsvärmar från kalasjnikovs hermetiskt utestängde öst från omvärlden. Dess betydelse som ångestskapande metafor och dödsbringande realitet undersöker Peter Handberg i "Släpp ingen levande förbi".
Boken kommer lägligt till tjugoårsjubileet av murens fall, men någon pliktskyldigt återberättad murkrönika är det alls inte fråga om. För Handberg är muren en del av den egna historien, och de berättelser han förmedlar rör lika mycket vid hans egen livsnerv som vid murflyktingarnas och gränsvakternas öden. Så blandar han privat och offentligt i en mångskiftande och stilistiskt finessrik prosatext som skulle kunna kallas för en reseskildring från Kalla krigets ishjärta – en trakt som Handberg tidigare beträtt i sina böcker om Baltikum: "Undergångens skuggor" och "Kärleksgraven".
Hallberg vrider ett skrovligt murstycke i handen, ”ett avhugget fjäll av den jättelika drakkroppen”, och bilder tar form. En strålkastarupplyst halvvärld av spärrzoner, cementsuggor, vakttorn och automatiska skyttemaskiner suggereras fram. I åttiotalets Berlin lever författaren studentliv, ett tag vid det mentala sammanbrottets rand, länge indragen i ett upprivande ménage à troi, ständigt i skuggan av muren.
Bokens svartaste tråd gäller förstås murens omedelbara offer, de ”gränskränkare” som med sina flyktförsök utmanade ”den antifascistiska skyddsvallen” och fick betala priset för det. Här ges en provkarta på flyktmetoder – med luftballong, lastbil, gummimadrass – såväl som på sätt att dö, eller rättare sagt mördas i realsocialismens namn. Slutresultatet var nämligen i regel att den jagade på ett eller annat sätt förgicks. Och att bödeln fick förtjänstmedalj.
I Släpp ingen levande förbi lever de döda upp igen en stund, som skuggor, med sina drömmar och villfarelser intakta. Lyssnar vi kanske de talar till oss om gränsens – alla gränsers – potentiella dödlighet, och inte enbart om ett mörkt historiskt skede som avslutats, uppstyckats och bit för bit sålts som souvenirer.
Boken kommer lägligt till tjugoårsjubileet av murens fall, men någon pliktskyldigt återberättad murkrönika är det alls inte fråga om. För Handberg är muren en del av den egna historien, och de berättelser han förmedlar rör lika mycket vid hans egen livsnerv som vid murflyktingarnas och gränsvakternas öden. Så blandar han privat och offentligt i en mångskiftande och stilistiskt finessrik prosatext som skulle kunna kallas för en reseskildring från Kalla krigets ishjärta – en trakt som Handberg tidigare beträtt i sina böcker om Baltikum: "Undergångens skuggor" och "Kärleksgraven".
Hallberg vrider ett skrovligt murstycke i handen, ”ett avhugget fjäll av den jättelika drakkroppen”, och bilder tar form. En strålkastarupplyst halvvärld av spärrzoner, cementsuggor, vakttorn och automatiska skyttemaskiner suggereras fram. I åttiotalets Berlin lever författaren studentliv, ett tag vid det mentala sammanbrottets rand, länge indragen i ett upprivande ménage à troi, ständigt i skuggan av muren.
Bokens svartaste tråd gäller förstås murens omedelbara offer, de ”gränskränkare” som med sina flyktförsök utmanade ”den antifascistiska skyddsvallen” och fick betala priset för det. Här ges en provkarta på flyktmetoder – med luftballong, lastbil, gummimadrass – såväl som på sätt att dö, eller rättare sagt mördas i realsocialismens namn. Slutresultatet var nämligen i regel att den jagade på ett eller annat sätt förgicks. Och att bödeln fick förtjänstmedalj.
I Släpp ingen levande förbi lever de döda upp igen en stund, som skuggor, med sina drömmar och villfarelser intakta. Lyssnar vi kanske de talar till oss om gränsens – alla gränsers – potentiella dödlighet, och inte enbart om ett mörkt historiskt skede som avslutats, uppstyckats och bit för bit sålts som souvenirer.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar