Under existensens skarpvässade bila

Jag borde säga något om Lennart Sjögren, men eftersom jag är så till mig över att min favoritpoet kommer till Helsingborg och Råå på torsdag känner jag mig alldeles stum.

Istället, ett klipp från en gammal text om urvalsvolymen "Dikter 1982-2004":

I över fyra decennier har den öländske diktaren i sitt författarskap utan att väja med blicken stirrat livet i vitögat och skildrat en värld där den biologiska grundlagen lyder ”äta eller ätas”. Om än bödel eller offer, människa eller djur, har vi utsattheten gemensamt: alla ligger vi med blottad nacke under existensens skarpvässade bila och mals snart nog ned i tidens grottekvarn.
Naturen är allestädes närvarande i Sjögrens poesi, men etiketten naturlyrik känns alldeles för trång för denna diktning som oförskräckt, nästan brutalt, vittnar om tillvarons obarmhärtiga kretslopp och pulserar av de existentiella spörsmålen. Här är helt rensat från illusioner och allt som doftar idyll.
Sjögren är visserligen en kärvt klarsynt iakttagare, men framförallt är han en frågare, som rör sig vid gränserna för det ofattbara och osägbara, det som är ”utanför frågandets krets.”
Med ett språk renskrapat intill skelettet, prosaiskt kargt men omvärvt av en mystisk skälvning, låter Sjögren sina dikter laddas till brädden av det outsägliga, det som endast natten kan mäta. Stränga och inte sällan bibliskt klingande är orden som huggna i sten; samtidigt självklara och mångbottnade har de en svävande lyftning som får huden att knottra sig.

Och så här skriver Erik Bergqvist i en fin essä i Kritiker (nr 2, 06):

Den skärskådning av fallandet och grymheten som är hjärtat i Sjögrens poetik härbärgerar ett ljus som när det sipprar fram ibland tycks förbrylla också den som skriver. Det gråas blindhet är i dikterna somliga dagar blid och generös; det drama med dödlig utgång som i olika skalor och hastigheter observeras, och som kan kallas årstider eller naturen eller vad som helst, överrumplar ständigt människan med motrörelser - av vilken orsak kan vi, behöver vi inte veta. Men det måste också fogas till det sedda. Inte vika med blicken.

Och så en dikt förstås:

Jag säger inte att livet är gott
hellre ville jag säga att det är ont
men jag säger inte det heller.

Jag önskar mig bara tre verktyg:
vinkelhaken, saxen, knivbladet

så att jag kan mäta upp och skära till
det som går att mäta
och det som går att skära till.

Det andra får natten mäta
och de varelser som kommer fram
den tiden på dygnet

Ur "Sent, tidigt"

Ann