Utilitarismen - alla sociala ingenjörers och filantropiska kristallpalatskreatörers favoritfilosofi - skulle med fog kunna kallas för såväl den bekvämaste som den mest krävande av alla moralteorier. Den bekvämaste eftersom den genom en nätt kalkyl alltid ger ett rakt svar på hur man bör handla, också i de mest kinkiga situationer. Välj alltid det handlingsalternativ, säger den, som kan förväntas maximera lyckan (eller preferens-tillfredsställelsen) i världen. Ja, för en utilitarist är ett moraliskt dilemma aldrig djupare än det beklagliga faktum att man ibland tvingas utföra sina beräkningar med osäkra siffror.
Samtidigt den mest krävande, eftersom utilitarismen i varje situation påbjuder den ultimata handlingen och lägger så lite vikt vid den handlande individens subjektiva önskemål. Moralen ställer enligt den inte bara upp gränser för ens handlingsfrihet utan är något som, åtminstone i idealfallet, bör genomsyra varje steg man tar. I varje situation finns en handling som är den moraliskt riktiga, och i kalkylen som avgör vilken den är väger den handlandes egna målsättningar och preferenser inte tyngre än någon annans.
När jag läste Peter Singers inflytelserika "Practical Ethics", som diskuterar hur den utilitaristiska teorin kan ge svar på konkreta moraliska frågeställningar, kunde jag trots min grundläggande skepsis mot det kvantitativa nyttotänkandet inte annat än känna beundran för den orädda konsekvens med vilken han tillämpar sin lära. I sin senaste bok tar Singer upp frågan om fattigdom och välgörenhet. Läs min recension här.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar