Den svenska romanen lider av dåligt självförtroende, lyder en diagnos av Åsa Beckman i dagens DN. Är det så? Nja, jag kan nog tycka att svenska romaner lider av rätt så gott självförtroende, inte alltid till hundra procent motiverat. Men nå, Beckmans tes är lite mer specifik än så: hon menar att romanen (inte författarna?) saknar tro på att den kan förändra vår bild av Sverige, och att det därför knappt skrivs några närhistoriska romaner - varför totar till exempel inte Mats Kolmisoppi eller Maria Sveland ihop något skönlitterärt om dramat på västtyska ambassaden 1975?
Nu är väl inte den svenska samtidslitteraturen helt renons på närhistoria - Jörgen Gassilewski har ju till exempel redan hunnit beta av Göteborgskravallerna - men i alla fall, om vi ger henne rätt, vilka romaner skulle vi då vilja se i bokhandlarna i en snar framtid?
Här är en presumtiv topp tio, komplett med kritikerrosor:
- Andrzej Tichý om utlämningen av egyptierna: "en disharmonisk kör av röster i en nattsvart, klaustrofobisk historia om ränkspel på högsta nivå, förnedring och tortyr, som slår rakt in i samtidspolitikens solarplexus".
- Pauline Wolff om mordet på Anna Lindh: "den skugglike förövaren bryter in som ett dunkelt hot i denna grekiska tragedi som suggestivt och poetiskt fångar två starka kvinnor och deras täta vänskap".
- Jerker Virdborg om U137 och den fåfänga jakten på sovjetiska ubåtar: "paranoian håller ett fast grepp i denna gastkramande thriller där det kalla nervkriget och marinens sökande efter spår rör sig i cirklar allt närmre mot den existentiella tomhetens svarta hål".
- Gabriella Håkansson om IB-affären: "ingenting är svart eller vitt och ingen är oskyldig i detta labyrintiska och hårdkokta drama som rör sig i en smått surrealistisk skuggvärld av hemliga byråer, dammiga arkiv, bleksiktiga spioner och hjältemodiga journalister i snitsigt skurna kostymer".
- Christine Falkenland om Knutby-morden: "destruktiv erotik flätas samman med religiös hänförelse i ett prosalyriskt psykologiskt porträtt av begär och besatthet, förnedring och förtappelse, lust och vämjelse och det desperata sökandet efter frälsning".
- Jonas Hassen Khemiri om Bofors-affären: "den lika groteska som burleska historien om vapensmuggling och mutor blir i författarens ekvilibristiskt språkspelande händer till en uppsluppen och underfundig utforskning av lögnens luriga ansikte".
-Sara Stridsberg om Geijeraffären och bordellhärvan: "en storslagen hyllning till systerskapet som på en flimrande och skimrande prosa ifrågasätter mäns makt över kvinnors kroppar och står upp för rätten att slippa vara ett offer".
- Lotta Lotass om Fuglesang, förste svensken i rymden: "i en enda astronomiskt svindlande mening fångar vår yngsta akademiledamot med en kärv och klart klingande poesi känslan av att vandra över solsystemen. Rymden är liten, människan är stor".
- Malte Persson om FRA-lagen och piraträttegången: "som en språklig nycirkusartist bollar författaren akrobatiskt med kommunikationens alla facetter och fångar lika spetsfundigt som spjuveraktigt ironiskt den spirituella jargongen i informationssamhällets digitala salonger".
- Magnus Florin om den moderata TV-licensaffären: "en absurdistisk komedi i minimalismens tecken som med snustorr exakthet, fingerfärdig finessrikedom och knivskarp intelligens benar ut ideologins existentiella mysterier och fångar den mänskliga småttigheten i en komprimerad liten ask".
Ann
Ha ha! Stiligt skrivet! Alldeles på pricken fångat!
SvaraRadera//anna