Mystiken, Siri Hustvedt, var är mystiken?
Det är inte roligt att bli besviken på en favoritförfattare, men den här gången levde Hustvedt verkligen inte upp till förväntningarna, inte mina i alla fall. Fast det verkar jag vara ensam om att tycka, alla tidningar tycks lovsjunga "Sorgesång". Visst är romanen fantastisk välskriven, förstås, men de psykoanalytiska tolkningarna ligger som ett alltför övertydligt raster, och så alla dessa intrigtrådar som författaren kämpar för att knyta ihop, ansträngt prydligt. Min recension finns här.
Lite lustigt (traumatiskt hade det varit om inte också min recension publicerats samma dag, en veritabel kritikermardröm): är det att recensenten i Svenska Dagbladet, Eva Johansson, inleder sin artikel på i stort sett samma sätt som jag, med att beskriva en scen där en flicka binder samman möbler till ett nät av ett snörnystan. Där jag skriver: "Det är en av rätt så många övertydliga psykologiska bilder i Siri Hustvedts nya roman Sorgesång. Det är också en bara alltför passande metafor för bokens problem. " Menar Johansson tvärtom: "En bild som skulle kännas närmast störande övertydlig om det inte vore för den känslighet och precision med vilken Siri Hustvedt hanterar både den och en mängd andra symboltyngda inslag..." Tyckandets subjektivitet, mitt i våra formuleringars likriktning...
Idag har också Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling "Barndomstolen" recenserats, och som vanligt fått välförtjänta lovord. Och i Aftonbladet refererar Athena Farrokhzad i sin recension till min intervju - lite kul.
När jag ändå är i länktagen:
Här är en recension av vårens andra blodiga roman om tre hämnande systrar (den första var Pauline Wolffs "Swede"): Christian Mørks "Darling Jim". Det är fråga om underhållning, god sådan, med gotiska vibbar.
Vill man läsa någonting helt annat kanske en bok om Jane Austen kan vara något. Min recension av Vivi Edströms "Livets gåtor" finns här.
Och här en recension av Jonas Modigs fina diktsamling "Radfall".
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar