Låter det förvirrande? Det är det. Azorno är ett slags kärlekshistoria berättad i cirklande rörelser, där dikt och verklighet är oskiljbara och allt flyter samman som i en dröm. Men framförallt är romanen ett språkspel med en alldeles egen logik - när Christensen komponerade sin roman för drygt fyrtio år sedan brydde hon sig inte ett skvatt om några konventionella regler för berättande. Identiteter ruckas oavbrutet, sanningen är på hal is, ingenting är att lita på.
Min recension av Azorno hittar man här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar