Fotsulans möte med marken

Några veckor senare
gick jag ut på kiselstensbottnen i havet
och kände en underbar rysning
när jag tog mina första simtag
och ensam begav mig ut
mot horisontlinjens skarpa blå.
"Jag kan simma!" ville jag ropa
överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Ur Inget andetag är det andra likt av Jesper Svenbro.
(Till min förfäran så har en oputsad version av min recension publicerats i HD, så här följer texten i sin korrekturlästa helhet)

Ingenting mindre än livets mirakel är ämnet för Jesper Svenbros poesi, gärna med ett utropstecken efter. Titeln på hans nya diktsamling, Inget andetag är det andra likt, rymmer en insikt som kan låta banal, tills man börjar tänka på vad det verkligen innebär. Andningen och anden har långtifrån bara ordstammen gemensam när perspektivet är den tillfrisknades och dikterna bär vittnesbörd från en som stått vid dödens rand.

Varje steg är ett underverk, slår poeten fast och hänvisar till Matteus, sjätte kapitlet: ”Du var lam, och nu kan du gå!” För den som allvarligt sjuk rest sig ur sjuksängen är det ord som speglar en reell erfarenhet, men det häpnadsväckande är också en livskänsla som Svenbro odlat genom hela sitt författarskap.

Med tiden har Svenbros känsla för tillvarons förunderlighet fått en alltmer religiös prägel. Hans förra diktsamling ”Vingårdsmannen” tog avstamp i det apokryfiska Thomasevangeliet och var närmast en teologisk essä i lyrisk skepnad, där himmelska uppenbarelser och litterära spetsfundigheter samsades. ”Inget andetag är det andra likt” är en ren lovsång till den gud som gett honom livets gåva och talets förmåga åter. I dikten ”Genrebyte” kommenterar han att den nya boken håller på att utvecklas till en bönbok istället för en diktsamling. Då får det bli så, säger han till sig själv: ”Allt står på huvudet!/Jag trodde på poesin som jag nu tror på bönen.”

Diktsamlingen inleds med tio dikter ”från botandets frist” som skildrar hur diktaren drabbas av en stroke. En händelse som naturligtvis vänder upp och ned på tillvaron och sätter livet på sin spets. Men poeten Svenbro förblir ändå poeten Svenbro in i medvetslöshetens drömartade dis, där han ser framför sig hur han skriver ut den grekiska versionen av Fader vår på sin dator, med alla accenter utsatta. Grekiskans spiritus-tecken, ”andningens konsonant”, tolkar han som ett tillfälle för den Helige Ande att ”ge liv åt en bokstavsföljd”.

Också i sin kristna tappning präglas Svenbros poesi av en sofistikerad legering av pedantiska ordklyverier och helig häpnad, torr intellektuell analys och barnslig iver. Utläggningar om grekisk grammatik, Zenons paradoxer och humorn i Nya testamentet bildar en boksynt ram kring de vardagsmirakulösa upplevelserna av fotsulans möte med marken, de första simtagen i havet och regnbågens skimrande färger. Det är alltid en hisnande färd att följa Svenbros poetiska tankekedjor, där tillagningen av en bœuf bourgignon kan bli ett ”civilisationshistoriskt äventyr”.

För en skeptiker skulle diktsamlingens lovprisande av Guds ära vara svåruthärdlig läsning, om det inte förenats med poetens kritiska resonemang, ständiga munhuggande med sig själv och öppna diskussion om vad dikten är och bör vara. ”Jag har inte längre någon användning för min sarkasm”, deklarerar han i en dikt för att i en senare konstatera att sarkasmerna håller på att smyga sig tillbaka. ”Hur länga ska jag älta berättelsen om min räddning?” frågar han sig och försöker ta sig ut ur ”självömkans metafor”.

Nog kan de lärda exposéerna bli torra i överkant, men det är lika lätt att imponeras av Svenbros poetiska finesser som att smittas av hans oförställda förundran.

 
Ann