Gråbrun väta

En regnstormig och gråblåsig dag i Den sorte diamant, som gjord för att drömma sig bort till en läsesalong i Berlin:

I Centralhotellets läsesalong. På de breda hörnsofforna, i de låga, djupa sammetsemmorna och gungstolarne njuta herrarne sin siesta - benen långt framsträckta på golfvet, de enorma tidningarne på sina polerade stänger utbredda som fanor framför sig, genomögna de långsamt och intresselöst "Times" fintryckta spalter eller fördjupa sig i de pikanta historietterna i "Gil Blas".

Cigarrettröken försvinner långsamt i ljusblå ringlar uppemot det mörka taket, under det den genomtränger luften i det stora rummet med en lätt, knapt märkbar parfym. Utifrån matsalen och från de långa, övferbygda verandorna ljuder dämpadt sorl af prat och skratt, skrammel af tallrikar och silfver. Af och till bakom de tunga, mörkblå portiererna skymtar man en kypare, som på ett eget stillsamt och diskret sätt, snabt glider förbi öfver det glatta parkettgolfvet.

Derute regnar det. Ett trist, grått regn, som stilla och regelbundet smattrar mot vinterträdgårdens glastak och småningom breder ett lager af smutsig, gråbrun väta öfver Friedrichstrasses ljusa asfaltsgolf.

Den unga damen trycker sig med en lindrig rysning djupare in i sin låga, stoppade gungstol och gungar långsamt fram och tillbaka. Hon bläddrar tanklöst och frånvarande i den illustrerade tidskriften på sitt knä - böjer hufvudet starkt tillbaka öfver stolens ryggstöd och tittar rakt upp på jättekronan i taket, under det hon biter sig i läppen och småler för sig sjelf.

Ur Ensam av Stella Kleve.

Ann