Jag kommer till Umeå och snubblar över en litteraturfestival. Vladimir Sorokin står det på programmet. Jag blinkar till och läser igen. Jo, Vladimir Sorokin. Fritt inträde.
– Roligt för dig, muttrar Kulturreservatets Sorokin-fan nerifrån Skåne.
Själv går jag till biblioteket, grabbar tag i första bästa Sorokin-översättning och börjar bilda mig.
Rysslands störste författare just nu, presenteras han som, den svartklädde mannen med stålgrått böljande hår. Och den mest provokative, kunde man tillägga. För romanen Blått fett, som skildrar en framtid där Dostojevskij, Tolstoj och andra författare klonas för att producera ett särskilt värdefullt fett, drogs han inför domstol. Situationen i Ryssland vill han helst inte tala om, då skulle man vara tvungen att hålla på ett dygn minst.
Han verkar trivas i Umeå, i alla fall med de två meter höga snödrivorna. Snö och is spelar ofta en viktig roll i hans böcker. Under det år då han bott i Berlin har han känt sig deprimerad på grund av bristen på snö. I Ryssland mår han bäst vintertid, sommaren tillbringar han hellre utomlands.
– Snön täcker vår jord och döljer samtidigt skammen.
I Ryssland upprördes många av hans vanvördiga sätt att förhålla sig till den ryska litteraturkanon i Blått fett. Men i hans egna ögon kan inte dagens författare förhålla sig till klassikerna som till museiföremål, då klarar man inte av att skapa på egen hand. Själv har han sitt skrivbord stående framför en bokhylla full av de klassiska ryska ”långskäggiga” författarna.
– Med ryggen lutar jag mig mot klassikerna.
När det är dags för publiken att ställa frågor, ställer han istället själv en fråga till publiken. Vilka samtida ryska författare känner vi till? Vi kommer inte riktigt upp i en handfull. Samtalsledaren frågar om han inte håller med om att den ryska litteraturen just nu är väldigt dynamisk.
– Bra författare är det alltid ont om.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar