Bilden av ett plan som styr mot ett torn mot en fond av klarblå himmel

Ett flygplan som rammar ett torn. Svart rök och smältande stål. Människor som brinner och människor som faller. Och sedan: ännu ett plan som med snedställda vingar vrider sig mot ännu ett torn, som om verkligheten satts på repeat.

Fortfarande efter tio år, när blicken och känslan nötts ner av omtagning efter omtagning, har bilderna av elfte septemberattackerna i New York något surrealistiskt över sig. Laddade av så mycket symbolik, så mycket fasansfull realitet, kan man nu såväl som då fråga sig vad de egentligen visar på och bli svaret skyldig.

Visst kan man, som senast Wolfgang Hansson i Dagen då terrorn förändrade världen, lägga fram fakta om kaparnas resrutter och jetplanens bränsletankar, summera smärtan i statistik över de omkomnas antal, frammana terrordådets följder i ett pärlband av olycksbådande namn: Kabul, Bagdad, Guantanamo, Abu Ghraib. Ändå täcks bilden av planet som kraschar i tvillingtornet ofrånkomligen av en ogenomtränglig hinna.

”Det är inte meningen att vi ska kunna förstå nåt sånt här”, säger en av gestalterna i David Levithans ungdomsroman En bit av mig fattas, som kretsar kring de psykologiska verkningarna av 9/11. Också Wolfgang Hansson, på plats som reporter alldeles intill World Trade Center medan tornen rasar, talar om ”en känsla av total overklighet”.

Det gäller offrens lidanden, som förblir privata trots all offentlig exponering, även om alla som blickat ner från en skyskrapa eller ett flygplan med en ilning kan känna en blek skugga av skräcken. Det gäller terroristernas motiv, som är i grunden oåtkomliga, inte minst för oss otrogna som har svårt att se några vidare horisonter bortom den egna bräckliga existensen. Kanske hatar de vår frihet, eller vårt sex och överflöd, men säkert lika mycket våra militärbaser och hangarfartyg. Ett faktum som gör att kriget mot terrorismen framstår som en modern variant av Herakles kamp mot hydran: för varje huvud som huggs av växer ett nytt ut.

Vad gäller konsekvenserna är de oöverskådliga, eftersom elfte september 2001 sett i backspegeln inledde en ny era, på samma sätt som Sovjetunionens upplösning ett decennium tidigare avslutade en gammal. I skenet av de brinnande tornen frigjorde sig den enda kvarvarande supermakten från legalitetens fjättrar för en naken maktutövning, skyld enbart av den neokonservativa ideologins allt mer genomskinliga fikonlöv.

Så försattes chansen – ett tema som såväl Hansson som Levithan är inne på – att 9/11 skulle gå till historien som en manifestation av civilsamhällets anständighet och solidariska samling. I stället fick vi den inte särskilt uppbyggliga berättelsen om hur terrorn och antiterrorn i en virvlande jakt kom att bita varandra i svansen, tills de inte längre alldeles lätt kunde skiljas åt. Tvillingtornens eldinferno tände Bagdads lågor. Ground Zeros limbo födde Guantanamos spökzon. De torterades privata lidanden. Torterarnas oåtkomliga motiv. Kanske hatar vi själva den frihet som gjort oss sårbara för frihetens fiender.

Med vaktombytet från Bush till Obama skulle allt det förändras, och en del förändrades verkligen. Fast ännu lever vi alla, oavsett om vi är illegala kombattanter, presumtiva terrorister eller bara vanliga övervakade medborgare, i det globala undantagstillstånd som tog sin början den dagen för ett decennium sedan. Också det ryms i bilden av planet som styr mot ett torn mot en fond av klarblå himmel.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan