Ur Berättelsen om fågeln, i Grand Mal av Linda Boström Knausgård.Den här dagen skulle jag ofta komma att tänka tillbaka på som den sista. Som den dagen då vi landade i en verklighet som inte längre formade sig efter oss. Det kom in en tystnad och vi rörde oss inte med samma självklarhet, då den andres kropp var en fortsättning på den egna. Vi tog ett slags avsked den dagen. Vi såg det hända, och vi kunde inte göra någonting. All spänning vi levt i natt och dag under de här månaderna. Det var ett slags trötthet. En själens frossa, för att man överskridit, expanderat, att det nu var dags att nyktra till, ta tag i allt det man lagt åt sidan. Vi satt där i sängen och frös. Vi stängde om oss själva som när man stänger ett sommarhus. Effektivt, med räta ryggar och så en sista blick för att se om någonting ändå glömts kvar.
Här skriver jag om Boström Knausgårds fina novellsamling.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar