Webcamflickan som strippar inför nätfluktarnas blickar. Bloggdrottningen som drar en städvagn genom skolkorridorerna hon nyss lämnat bakom sig. Skejtaren som tatuerar en logga över armen i hopp om sponsorkontrakt. Ännu en förlorad generation, fångad någonstans mellan skolavhoppet och apokalypsen, kommer oss till mötes i Viktor Johanssons roman Wrestlarna.
I en serie poetiska tablåer gestaltas liv lika yviga och melodramatiska som en fejkad wrestlingmatch. Kravet på självförverkligande krockar med kravet på försörjning och båda framstår i det postindustriella samhället som orealiserbara. För de här ungdomarna – arbetarklassbarnen som aldrig kommer att få en chans att bygga landet, hänvisade till ströjobb inom vård och omsorg – handlar klivet ut i vuxenvärlden mer än något annat om att skolas in i underkastelse och värdelöshet.
Exponerade för den själsdödande blicken hos jobbcoacher och rekryterare på bemanningsföretag som inte har någon användning för dem försöker de unga ta kontroll över sina liv genom att själva ställa sig bakom kameran. Sin överskottsenergi slösar de på subkulturella gester och destruktiva skådespel. De är produkter av den värld som trycker ner dem, och lägger sin egen vikt till den förkrossande tyngden.
Johanssons lekfulla prosa, som drivs fram av associativa infall och språkliga krumsprång, håller hela tiden det konforma stången. Visst har romanen också sina svackor. Tydligast när författaren i stället för att lita på läsarens förmåga skriver ut för mycket: hans prosa kan då likna poetiseringar av teoretiska resonemang. Men som helhet övertygar romanens hallucinatoriskt-realistiska skildring av unga psykens mutationer. Ja, Wrestlarna besannar, än en gång, att den litteratur som idag sätter det skarpaste ljuset på samhället också är den språkligt sett mest vitala.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar