”Vad som är slående om man jämför Obama med Bush är inte skillnaderna utan kontinuiteten”. Tariq Ali ser med luttrad blick och grånad mustasch ut över åhörarskaran som samlats på Malmö Högskolas bibliotek. Den kände vänsterintellektuelle författaren, redaktör för New Left Review, talar lågmält, eftersinnande, som en person som vill resonera snarare än att trumfa igenom sin åsikt. ”Det gäller synen på mänskliga rättigheter, ekonomi, krig”. Och vad betyder den kontinuiteten? Att personfixeringen i politiken är felaktig. USA:s politik efter elfte september berodde inte på att Bush var dum i huvudet. Den har inte förändrats med Obama, som valde att avrätta bin Ladin hellre än att ställa honom inför rätta. Båda handlade som ledare för en imperiemakt.
Förhåller det sig kanske så, frågar Ali retoriskt, att en urholkad demokrati – "a hollowed-out democracy" – är den enda som kapitalismen idag tillåter? Inga grundläggande politiska förändringar är längre möjliga. Alla diskussioner om vilket ekonomiskt system vi ska ha har upphört. Sociala rättigheter står inte längre på agendan. Mediernas kritiska röst har tystnat. Symbiosen mellan makten och pengarna är total. Ali sätter – bara skenbart paradoxalt – detta i samband med Sovjetunionens fall. Det var först efter den ryska revolutionen och sovjetmaktens etablerande som makthavarna i väst på allvar började göra demokratiska eftergifter. Nu lever vi i en märklig övergångstid. Det finns till och med kapitalister som, med blicken riktad mot Kina, ser diktaturen som en förebild.
Finns då inga ljuspunkter? Ali säger att han hellre är realist än optimist. Fast Latinamerikas radikala socialdemokrati inger hopp. Och utvecklingen i arabvärlden har påmint oss om att ”massmobilisering ännu kan förändra historien”.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar