Inblickar i konstens profana mysterium

Rembrandt: Kristus tvättar lärjungarnas fötter

Konstens alkemi. Bildens hypostas. Inkarnationens mysterium. När konstnestorn Ulf Linde i Sammelsurium sammanfattar sina sena tankar om estetik lånar han begrepp från de högre teologiska sfärerna, men förankrar dem i en handfast verklighet. Ja, föreningen mellan kropp och ande är i själva verket inte mer mysteriös än att den med lite tur kan äga rum i en enkel krokiteckning.

I sin lika infallsrika som insiktsfulla essä lyfter Linde fram det sinnliga snarare än det cerebrala, det intuitiva hellre än det konceptuella. ”En teckning är inte en trogen karta över naturen utan snarare ett slags dans till naturens rytm”. Det handlar om den konstens huvudled som sträcker sig från Lascauxgrottan till Picasso och har den inlevelsefulla linjeföringen som ledstjärna. Här spelar Michaux dansande bläckplumpar och Rembrandts ”exakt stenograferade tecken för rörelse”.

Ett angränsande tema är det komplexa förhållandet mellan det materiella och det begreppsliga, mellan vad vi ser med ögat och vad vi lägger till med hjälp av våra föreställningar. Lindes utgångspunkt är en erfarenhet, upplevd i sjukdomens skugga, av naken klarsyn, av att uppfatta verkligheten avskalad alla namn, alla ”tankens dekaler”. Så har både betraktandet och skapandet sin grund i en värld där förnuftet är stumt.

Linde tar hjälp av tänkare som Ludwig Wittgenstein och Marcel Duchamp i sina meditationer över konsten och verkligheten, men än mer av en 1700-talsestetiker som Johann Georg Hamann och av 700-talsditon Johannes Damaskenos, bildkonstens försvarare under den bysantinska ikonoklasmen. Hans stilsäkra och anspråkslöst prövande prosa är inte bara en njutning i sig utan ger också – kanske särskilt för en läsare som jag, vars försök med ritstiftet aldrig resulterat i något alkemistiskt guld – inspirerande inblickar i konstens profana mysterium.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan