Arsenik och törnrosor



Niels Peter Rasmussen, Törnrosor i blom


Clara. Ah - vad föll i mitt ansikte?
Tintomara. Förlåt ... en tår!
Clara. Nådige Fader! gråter Tintomara? det minns jag ej sist när jag såg - gråter min flicka? Gud jag tackar dig! nu är jag glad, glad: ty det vet jag, att ett djur kan icke gråta.
Tintomara. Skall du aldrig mera le här i världen?
Clara. Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och hjälper; det vita gör åt var och en det, som är rätt, att det sker; det som är rätt och rättvist, att det sker för var och en efter sitt slag.
Tintomara. Det vita?
Clara. Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik.
Tintomara. Ack blunda ej! blunda ej! jag vill se dina ögon.
Clara. Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik.

 Ur Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke

Om Almqvist och hans Tintomara har Eva-Marie Liffner skrivit en roman, Lacrimosa. Här skriver jag om den.

Ann