Vad det är folk vill ha, det är ju egentligen inte så himla intressant - sånt finns ju topplistor till för den som vill veta. Men vad är det folk inte vill ha - inte ens när det är gratis? Det kan vara rätt så spännande.
Lagom inför jul drog vi i eftermiddags vagnen med alla böcker, dubletter och ratade exemplar som samlats på hög under hösten, in i personalmatsalen. En händelse som gör kulturredaktionen lite populärare i huset. Det gäller att vara ute på minuten för den som vill rycka till sig godbitarna, trängseln runt vagnen värmer ett bokhjärta.
Vid slutet av dagen återstår bara några smulor. Men vad är det då som lämnats kvar? Ja, gamla kulturtidskrifter står inte särskilt högt i kurs och de mest obskyra fackböckerna har väl föga förvånande svårt att hitta entusiastiska läsare. Nehej, Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper var det ingen journalist som ville fördjupa sig i. Hur läkare tänker lockade tydligen inte heller. Och krönikor ur Nya Wermlandstidningen väcker uppenbarligen ingen nyfikenhet i nordvästra Skåne. Inte var det heller någon som kunde komma på en julklappsmottagare till en stor fotobok om aids, Tidskrift för genusvetenskap eller Peter Forsskåls Tankar om den borgerliga friheten. Bryr sig ingen längre om Ian Wachtmeister? Hans historiebok Rebellerna verkar i alla fall ingen vilja ta i med tång.
Men Håriga hunkar försvann till slut till ett väntande coffeetable.
Skönlitteratur är det bra åtgång på. Vad som blir kvar är några pocket och en del titlar från mindre och framförallt egna förlag. Men när jag går för dagen står där åtminstone en inbunden roman kvar från ett större förlag. Nämligen den ungerske författaren Attila Bartis Stillheten, som häromveckan hyllades stort runtom på landets kultursidor, också av mig i en ganska stort uppslagen artikel i HD.
Fast kanske tyder det på att man faktiskt läst min recension? Den inleddes ju: "Det är en fruktansvärd roman."
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar