I Se blomman redovisar de sina fynd, som alltså handlar lika mycket om kultur som om natur. De ser blomman, men också blomsterbetraktaren. Med skarp blick iakttar de skönheten hos ogräs, lyriska spår av hagtorn, botaniska lämningar av finska svedjebönder, växtliknelser i fornisländska kväden, den hermafroditiske Kung Liljekonvalje.
Författarna går på tur i botanikpionjärernas lappländska spår, binder dygdekransar i medeltidens kristliga örtagård, genomsöker kalkrika marker och kalhyggen på jakt efter rara plantor, synar Almqvists törnros, prickar av alla sju svenska arter av låsbräken, varseblir klasskamp i Elsa Beskows blomstertäppa, slår ett slag för de osedda gräsen.
Ibland blir det ren poesi. Tallörten ”kröker sig som en köttig kräkla”. ”Bakom stugan bidade brudbröd sin blomningstid”. Dofttickan ”ser ut som fjällkons gräddiga mjölk när den väller ur barkens sprickor”. Ja, en del blomnamn är poesi bara de: skuggviol, ängsskallra, trolldruva.
Det är hela tiden vittert och personligt, roande och lärorikt, och skrivet med en entusiasm som smittar. Man känner för att när det våras packa ryggsäcken och kasta sig ut i blomsterängen. Sedan kan man själv ha ett sprängfyllt herbarium, eller – som jag – inte en susning om vad som växer på det egna fönsterbrädet.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar