Fönstren har immat igen. Ansiktena blossar. För varje låt tycks syret sugas upp än lite mer och pressas ut ur lokalen. Det är inte mycket mer än en bardisk och några bord, men kroppar står tryckta intill varandra från scenen bak till dörren. Över en hypnotiskt molande och mullrande ljudmatta svävar Jesse Sykes röst, mörkt eterisk med ett ödsligt klingande djup. Inte bara publiken har det trångt på Vinylbaren, basisten i the Sweet Hereafter ryms inte ens på scenen utan får stå ett steg nedanför, som en grindvakt till toaletten.Sista låten är sista låten, applåderna är entusiastiska men ingen orkar begära ett extranummer. Eller törs kräva mer av musikerna. Vi kippar efter andan, torkar fukten ur pannan och drar girigt efter luft när musiken tystnat. Det ringer i öronen och alla är överens om att det var fantastiskt.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar