Så olika man kan tycka. För mig var Joe Lovanos svetslåga till tenorsax, pendlande mellan postbop och frijazz, uppbackad av kraftstationen Us Five på Palladium i tisdags en av de maffigaste jazzupplevelser jag haft. För Sydsvenskans recensent Alexander Agrell var det en kaskad av toner utan kärna.
Hur diskuterar man, bortom frågan om teknisk skicklighet, substansen i ett jazzsolo? Med vilka ord, enligt vilka kriterier? Agrell söker bekräftelse hos publikens reaktioner, och hävdar att gensvaret var behärskat. Själv tar jag till vittne, förutom mig själv och mitt sällskap, basisten Esperanza Spalding, vars leenden, huvudskakningar och minspel under bandledarens solon gick långt utöver den kollegiala artighetens.
Lyssna på Joe Lovano´s Us Five live från Newport i augusti och bestäm själv.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar