Ivar Arosenius, "Självporträtt", 1908
Sista dagen på bokmässan smet jag iväg till Konstmuseet och den nyöppnade Ivar Arosenius-utställningen - helt underbart att bara vandra omkring i de svala, tysta salarna efter mäss-sorlet. Arosenius är "Kattresans" fader, bohemrumlande konstnär vid sekelskiftet vars tillvaro tog en ny vändning när han gifte sig och fick en dotter - som också blev nytt favoritmotiv - och sedan dog i blödarsjuka precis när han höll på att få sitt genombrott.
Om man inte sett mer än självporträtten och kattsagan (vilken jag, uppfödd på Disney, inte har något särskilt barndomsförhållande till) så ger utställningen sannerligen en breddad bild. Fast det är inte alltid man vill ha en breddad bild.
Jag är svårflörtad när det gäller de folkloristisk-naivistisk-satiriska målningarna som tar upp stor plats i salen. Arosenius var särskilt fascinerad av bullriga backanaler där frodiga människor rusar runt, stojar och stimmar, rosiga, rusiga och rödmosiga. Det är lite svårt att få ihop med självporträttens spleen-osande, samtidigt vekt vemodiga och stint rannsakande blick som verkar längta bort mot helt andra saker.
Här finns några fina porträtt av hustrun, söta bilder av dottern och väna sagoillustrationer, men även om jag uppskattar det jugendenkla och sagoaktiga är det först och främst självporträtten som är behållningen. I det ovan kan man se den backantiska dansen pågå i bakgrunden. Men konstnären har själv vänt den ryggen. Hans tankar tycks höra mer hemma i den dova stjärnhimlen som omringar hans huvud. Blicken med de spetsade ögonbrynen verkligen borrar sig in, kanske inte så mycket i betraktaren som i honom själv.
I ett annat känt självporträtt har han midsommarkrans i håret - det finns ett foto på utställningen som tycks ha varit en förebild - och återigen bildar det färgglada, livsglättiga kontrast mot hans mörka kläder och svårmodiga, dostojevskijallvarliga uppsyn. Man anar en viss konflikt mellan hur livet borde vara och hur det känns...
Och så kan man inte låta bli att undra vart Arosenius konstnärskap tagit vägen om han fått leva längre än till trettio.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar