Carl Mydans, Elderly Hobo, with Bundle Strapped to His Back, Walking Along Train Tracks Jag reser som de flesta reser idag. Bokar min biljett i god tid. Anländer med säker marginal till flygplatsen. Står beskedligt i kö efter kö och plockar snällt ut allt som kan likna vätska ur handbagaget. Petar i mig den oaptitliga flygplanslunchen. Sätter mig på anvisad transferbuss. Aldrig har jag tågluffat, även om jag åtskilliga gånger haft sittplatsbiljett på nattåget från Norrland, och knappt ens har jag liftat.
Ändå. Fastän resandet nuförtiden är så välordnat och reglerat att en metallknapp i byxorna kan ge upphov till varnande pip finns den där känslan av äventyr brusande genom blodomloppet. Friheten, spänningen, vad-som-helst-kan-hända-pirrningen. Som om det fanns en kulturell impregnering av varje förflyttning över längre sträckor; som om också det mest chartrade transportmedel var en förbindelselänk till de greyhoundbussar, godsfinkor, långtradare och lastfartyg som kringdrivare med mer äventyrslusta än pengar på fickan tagit sig fram med.
Ja, varje resa är att kasta sig ut på drift, att hoppa på ett tåg längs järnvägen jorden. En av de skyldiga till den föreställningen är förstås Jack Kerouac, litteraturens meste mytifierare av den planlöst irrande tillvaron på vägen. Novellsamlingen Järnvägen Jorden, som nu kommer i en översättningsmässigt upputsad nyutgåva på Bakhåll, befäster alla idéer man kan ha om författaren som en, med hans egna ord, självständig bildad pank rumlare, på väg vart som helst.
Det är en reseskildring i åtta avsnitt – originaltiteln lyder Lonesome traveller – men översättaren Per Planhammar vill hellre lyfta fram texterna som betraktelser av ett tillstånd. Nu rymmer väl i och för sig också begreppet lonesome traveller en bild av ett existentiellt tillstånd, men man kan tillägga att vad som står i fokus snarast är resandet som mytologi. Den mycket manliga mytologi till vilken inte bara hör jazzbarer, sjöbussar, whisky och droger utan också vackra och villiga horor.
Jack – han använder sitt riktiga namn – hänger med mexikanska indianer som anser att de äger jorden, går på tjurfäktning för nybörjartoreadorer, dricker sig full i New Yorks natt, diskar sig från kust till kust, strosar omkring i Marocko med Burroughs, spanar efter bränder och Gud på en bergstopp, äter bakelser i Paris. Eftersom han har så lite pengar på sig och inte köpt platsbiljett stoppas han av den engelska tullen som vill placera honom i häkte – han liknar en lodis. Det krävs en urklippt artikel där han ståtar invid Henry Miller för att släppas in i landet med bara femton shilling på sig. I titelnovellen jobbar han som bromsare vid järnvägen och måste gång på gång springa längs spåren för att hinna ifatt det tåg som håller på att tuffa ifrån honom.
Visst inkarnerar Kerouac en myt, men lika mycket är hans skrivande en jakt efter denna myt, ett försök att fånga en livsstil på väg att obevekligt och skyndsamt vittra bort – han rusar efter ett tåg som håller på att lämna åtminstone den västerländska sidan av jorden. Den utdöende amerikanske luffaren är en sorgesång över en livsform på väg att en gång för alla motas undan av det moderna samhället: Jetåldern håller på att korsfästa luffaren för hur ska han kunna hoppa på ett godsplan?
Bortom myten är Kerouac en enastående stilist, och inte minst bör man läsa honom för pulsen i språket, för farten i berättandet, för den välslipade slängigheten, den disciplinerade spontaniteten, den adrenalinpumpande rörelsen. För drömmen om en fri prosa och ett fritt liv.
Jag slår igen boken och tänker att det är dags att gå och hämta ut min tågbiljett norrut. Förhandsbokad, givetvis med sittplats.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann
Ändå. Fastän resandet nuförtiden är så välordnat och reglerat att en metallknapp i byxorna kan ge upphov till varnande pip finns den där känslan av äventyr brusande genom blodomloppet. Friheten, spänningen, vad-som-helst-kan-hända-pirrningen. Som om det fanns en kulturell impregnering av varje förflyttning över längre sträckor; som om också det mest chartrade transportmedel var en förbindelselänk till de greyhoundbussar, godsfinkor, långtradare och lastfartyg som kringdrivare med mer äventyrslusta än pengar på fickan tagit sig fram med.
Ja, varje resa är att kasta sig ut på drift, att hoppa på ett tåg längs järnvägen jorden. En av de skyldiga till den föreställningen är förstås Jack Kerouac, litteraturens meste mytifierare av den planlöst irrande tillvaron på vägen. Novellsamlingen Järnvägen Jorden, som nu kommer i en översättningsmässigt upputsad nyutgåva på Bakhåll, befäster alla idéer man kan ha om författaren som en, med hans egna ord, självständig bildad pank rumlare, på väg vart som helst.
Det är en reseskildring i åtta avsnitt – originaltiteln lyder Lonesome traveller – men översättaren Per Planhammar vill hellre lyfta fram texterna som betraktelser av ett tillstånd. Nu rymmer väl i och för sig också begreppet lonesome traveller en bild av ett existentiellt tillstånd, men man kan tillägga att vad som står i fokus snarast är resandet som mytologi. Den mycket manliga mytologi till vilken inte bara hör jazzbarer, sjöbussar, whisky och droger utan också vackra och villiga horor.
Jack – han använder sitt riktiga namn – hänger med mexikanska indianer som anser att de äger jorden, går på tjurfäktning för nybörjartoreadorer, dricker sig full i New Yorks natt, diskar sig från kust till kust, strosar omkring i Marocko med Burroughs, spanar efter bränder och Gud på en bergstopp, äter bakelser i Paris. Eftersom han har så lite pengar på sig och inte köpt platsbiljett stoppas han av den engelska tullen som vill placera honom i häkte – han liknar en lodis. Det krävs en urklippt artikel där han ståtar invid Henry Miller för att släppas in i landet med bara femton shilling på sig. I titelnovellen jobbar han som bromsare vid järnvägen och måste gång på gång springa längs spåren för att hinna ifatt det tåg som håller på att tuffa ifrån honom.
Visst inkarnerar Kerouac en myt, men lika mycket är hans skrivande en jakt efter denna myt, ett försök att fånga en livsstil på väg att obevekligt och skyndsamt vittra bort – han rusar efter ett tåg som håller på att lämna åtminstone den västerländska sidan av jorden. Den utdöende amerikanske luffaren är en sorgesång över en livsform på väg att en gång för alla motas undan av det moderna samhället: Jetåldern håller på att korsfästa luffaren för hur ska han kunna hoppa på ett godsplan?
Bortom myten är Kerouac en enastående stilist, och inte minst bör man läsa honom för pulsen i språket, för farten i berättandet, för den välslipade slängigheten, den disciplinerade spontaniteten, den adrenalinpumpande rörelsen. För drömmen om en fri prosa och ett fritt liv.
Jag slår igen boken och tänker att det är dags att gå och hämta ut min tågbiljett norrut. Förhandsbokad, givetvis med sittplats.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann
Fick tips om den här boken av en kund och nu finns den i butiken.
SvaraRadera