En klassisk kärleksroman slutar förstås alltid med ett bröllop. Så också Emma. Men länge hävdar hjältinnan i Jane Austens muntraste utvecklingsroman att hon aldrig ämnar gifta sig: det må vara sorgligt med fattiga gamla nuckor, för en förmögen dam som ingenting fattas finns ingen anledning att ändra på sitt liv. Istället ägnar Emma Woodhouse all sin kraft åt att mäkla äktenskap åt andra, som inte har det lika väl förspänt som hon själv när det gäller ställning och kapital. Lika höga tankar som hon har om det egna omdömet, lika lite insikt har hon i andra människors hjärtan. För att inte tala om sitt eget.
Emma är en sprittande relationskarusell där ståndssamhället med alla dess sociala skiktningar och koder omsorgsfullt kartläggs medan turerna om vem som får vem snurrar på. En komedi om sociologi, kallar Martina Lowden romanen i sitt inspirerande efterord.
Samtidigt som den självrådiga Emma lär av sina misstag och måste ompröva sin klassmässiga högfärd får läsaren en lektion i kvinnans villkor i det nymornade 1800-talet, umgängesseder på den engelska landsbygden och inte minst den eviga mänskliga naturen.
Det är en pratig berättelse, och utan Austens mästerskap hade den säkerligen varit outhärdlig. Istället är den ett närmare 600-sidigt långt nöje av satirisk esprit, uppsluppet berättarhumör och virtuos porträttkonst, med suverän balans mellan det överseende ömsinta och oemotståndligt elaka. Pennan är knivvass och tonträffen på pricken när hon tecknar den pjåskige fadern, den olidliga Mrs Elton, den pladdersjuka Miss Bates, den lättpåverkade Harriet och alla de andra minnesvärda karaktärerna i Highburys omgivningar.
Det har gått femtio år sedan förra översättningen, nu har boken fått en ny, frisk och sprudlande språkdräkt av Rose-Marie Nielsen. Så får än fler tillfälle att omkullkasta Jane Austens föreställning att hon skrev en roman med en hjältinna som endast hon själv kunde tycka om.
Emma är en sprittande relationskarusell där ståndssamhället med alla dess sociala skiktningar och koder omsorgsfullt kartläggs medan turerna om vem som får vem snurrar på. En komedi om sociologi, kallar Martina Lowden romanen i sitt inspirerande efterord.
Samtidigt som den självrådiga Emma lär av sina misstag och måste ompröva sin klassmässiga högfärd får läsaren en lektion i kvinnans villkor i det nymornade 1800-talet, umgängesseder på den engelska landsbygden och inte minst den eviga mänskliga naturen.
Det är en pratig berättelse, och utan Austens mästerskap hade den säkerligen varit outhärdlig. Istället är den ett närmare 600-sidigt långt nöje av satirisk esprit, uppsluppet berättarhumör och virtuos porträttkonst, med suverän balans mellan det överseende ömsinta och oemotståndligt elaka. Pennan är knivvass och tonträffen på pricken när hon tecknar den pjåskige fadern, den olidliga Mrs Elton, den pladdersjuka Miss Bates, den lättpåverkade Harriet och alla de andra minnesvärda karaktärerna i Highburys omgivningar.
Det har gått femtio år sedan förra översättningen, nu har boken fått en ny, frisk och sprudlande språkdräkt av Rose-Marie Nielsen. Så får än fler tillfälle att omkullkasta Jane Austens föreställning att hon skrev en roman med en hjältinna som endast hon själv kunde tycka om.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar