Att fånga det allra minsta

Självporträtt 1885

Psyche, 1876

Om man fick för sig att röra vid en av Berthe Morisots målningar skulle man nog riskera att få färg på fingrarna. Så friska och glänsande är hennes kraftfulla färgstreck att de framstår som alldeles nymålade.

Det finns många anledningar till att lyfta fram kvinnliga konstnärskap: de kan ha ett rent historiskt intresse, visa på andra perspektiv och sätt att tolka populära motiv, nyansera bilden av en konstnärlig riktning. Och så kan de förstås helt enkelt, som i Morisots fall, vara mästerliga. Hon tillhör impressionismens innersta kärna, inte bara för att hon deltog i så gott som alla klassiska impressionistutställningar, umgicks med de ledande namnen och gifte sig med Edouard Manets bror, utan framför allt på estetiska meriter. "Sanningen är att det bara finns en impressionist i gruppen på Le Peletier: det är Berthe Morisot."", hävdade kritikern Paul Mantz 1877.

Det är följdriktigt att det lilla museet Ordrupgaard utanför Köpenhamn på den första danska Morisot-utställningen på över ett halvt sekel är fullproppat med folk, ja vi talar busslaster. Det har förstås också att göra med att Morisots målningar är så lättälskade. Med sina karaktäristiska snabba, lätta och energiska penseldrag porträtterar hon en borgerlig idylltillvaro där ljuset flödar, trädgårdarna grönskar och barnen leker snällt i vita klänningar. Att det också fanns kamp, tvivel, svärta, i hennes tillvaro kan man möjligtvis ana i en och annan melankolisk blick. Det betyder inte att det är banalt: impressionismen är sinnenas och ljusskimrets konst, och den intimsfär hon valde att hålla sig till visar det moderna livet från en kvinnlig horisont. 

Eugene Manet och hans dotter i trädgården,1883

Drömmande Julie, 1894

Morisot frammanar en värld av skönhet men hon blir aldrig sliskigt insmickrande som till exempel Renoir kan bli, trots att hon inspirerades av hans verk. Det är en närmast förödande jämförelse när museet placerat likartade bilder av de två konstnärerna intill varandra. När de båda porträtterar dottern Julie avbildar han inte annat än en sockersöt yta medan hon fångar ungdomens drömska vemod i betydligt fler nyanser. 

De sista åren - hon avled 1895, bara 54 år gammal - förändrades Morisots måleri, hon lämnar det luftigt skissartade, färgerna blir fylligare och formerna fastare. Men hon fortsätter sin strävan att fånga de undanglidande ögonblicken:

"Vilken resignation som griper en mot slutet av livet, inför alla misstag i det här livet och osäkerheten inför nästa... Det var länge sedan jag hoppades på något eller någon, eftersom lusten till glorifiering efter döden tycks mig vara en orimlig strävan.

Min är begränsad till att vilja fånga något som duger; åh, bara något! det allra minsta. Och ändå är den strävan också orimlig! En karakteristisk pose hos Julie, ett leende, en blomma, en frukt, en trädgren, och då och då en levande påminnelse om min familj, bara något av detta skulle räcka."

Ann
(Utställningen på Ordrupgaard slutar den 27 januari)