I Chimärens grepp

Chimaira. Grekisk vasmålning ca. 550 f. Kr.

Vad kan vara lämpligare, om man vill förstå Europeiska Unionen, än att ta sin utgångspunkt i den grekiska folkfantasin? Bland mytologins alla vidunder, titaner och skräckinjagande väsen har Hans Magnus Enzensberger i sin giftiga lilla essä "Det mjuka monstret Bryssel" valt Chimären – en eldsprutande hybrid mellan lejon, get och orm – som metafor för vår tids visionära maktapparat på byråkratiska lerfötter.

Inte för att Enzensberger, sedan ett halvsekel tillbaka en av Tysklands ledande intellektuella, hävdar att EU vill medborgarna något illa. Snarare är det den alltför stora välviljan han varnar för. I Chimärens grepp riskerar vi inte livet – vår hälsa är tvärtom en prioriterad målsättning – men vi löper en akut risk att omyndigförklaras av en mer eller mindre upplyst och maktlysten EU-elit.

Floskelspråk, regleringsvansinne och byråkratisk hybris får alla sina välförtjänta slängar av Enzensbergers ironiska slev, men själva kärnpunkten för hans kritik rör det så omtalade ”demokratiska underskottet” – en eufemism enligt författaren, som hävdar att det inte handlar om någon liten bristsjukdom utan om en grundläggande beståndsdel av unionsbygget. Ja, EU strävar i själva verket efter ”att lämna en så ureuropeisk uppfinning som demokratin bakom sig".

Är det monster Enzensberger målar på väggen bara ett hjärnspöke, en chimär? Det skulle kännas tryggt att med säkerhet kunna hävda det, men tecknen i tiden – hur folkvalda politiker överflyglas av opolitiska marknadsexperter, hur folkomröstningar och folkliga protester ses som hot, hur kristallpalatsen och paragraflabyrinterna växer – talar i motsatt riktning.

Den som månar om sin myndighet har därför all anledning att begrunda Enzensbergers såväl pålästa som träffsäkra och uppfriskande vanvördiga varning. Någon grekisk hjälte, som i myten, lär ju inte i första taget dyka upp och rädda oss från det vidunder vi själva skapat.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan