Från dockhemmet till shoppingkassen

En boll av pälsar, omknuten av rosa band, kommer kastad. Det är riskkapitalisten Weygang som överöser sin belåtet oohande älskarinna Nora med dyra presenter. Ooh, där kommer en boll till. Och så ytterligare en. Snart är scenen fylld av håriga klot som hänger likt gungor från taket och Nora dinglar lättjefullt på lyxvarornas pälsglänsande små moln, helt glömsk att hon en gång lämnat man och barn för att frigöra sig och bli ett subjekt.

I sin hardcorefeministiska och antikapitalistiska 70-talspjäs Nora framställer Elfriede Jelinek lyxkonsumtionens lycka i dess allra grällaste och ihåligaste form. Just nu spelas den för första gången i Sverige i en anslående och underhållande uppsättning på Malmö Stadsteater, regisserad av tyska Anna Bergmann och med den självlysande Brigitte Zeh i huvudrollen.

Namnet Nora klingar förstås bekant – pjäsen är Jelineks svar på Ibsens ”Ett dockhem”, ett slags fortsättning och uppgörelse. Hur gick det efter att dockhustrun slagit igen dörren till det borgerliga hemmet för att hitta sig själv? Tja, att scenen dekoreras med plastdockor av slaget Upplåsbara Barbara säger väl en del om vart det barkar ett sekel senare. Jelinek slår åt alla håll, lika kritisk mot kärnfamiljen som mot den individualistiska idén om självförverkligande, men bankar framförallt in hur kvinnan i det kapitalistiska samhället blir en konsumtionsvara bland andra.

Nej, Nora hittar förstås varken sig själv eller lyckan i de märkesprydda shoppingkassarna med spetsunderkläder. Det vill vi åtminstone gärna tro. Fast häromveckan beklagade konsumtionsforskaren Bengt Brülde i Dagens Nyheter att hans undersökningar visar på ett tydligt samband mellan shopping och välmående. Jo, det verkar tyvärr vara så att vi blir gladare av att tillfredsställa våra habegär. Det hjälper inte vad vårt miljösamvete säger oss, det står inte mot ruset av att bära på en kasse fylld med något man länge velat ha, eller kanske förälskat sig i precis i stunden.

Vad som möjligtvis kan trösta den shoppingkritiske är att det enligt Brülde inte i första hand är svindyra pälsar som gör oss lyckliga. Gåvor och välgörenhet är den spendersamhet som ger störst välbefinnande, tillsammans med mat, som ju har en social aspekt, och upplevelser. Att lägga pengarna på kultur är alltså en god investering i lycka – om det nu överhuvudtaget är rimligt att tala om kulturella upplevelser i termer av shopping.

Jag konstaterar i alla fall efter att ha kommit ut från Nora att man kan bli smått euforisk av att konsumera strålande teater.

 

Ann

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)