Propagandans duvor

Semjons Gelbergs, Fredens vänner, 1950

Fyra leende militärer sitter på en solbelyst parkbänk och matar duvor. Omgiven av grönska gör de sällskap med en välmående blondin och ett nyfiket flickebarn i urgulliga flätor - idyllen är så idyllisk som den bara kan vara i propagandans värld. Kalla kriget är som allra kallast, men den sovjetiska arméns glada representanter  har all tid i världen att mysa med fredens pickande budbärare. 

Målningen av Semjons Gelbergs, en konstnär som också porträtterade Lenin och Stalin, visades nyligen på  den intressanta utställningen Sovjetisk mytologi i lettisk konst på Bildmuseet i Umeå och är ett typexempel på hur illa det kan gå när konsten ställer sig i ideologisk givakt. 

Utställningen gjorde tydligt vilken delikat sak det är att skapa konst under förtryck. Som konstnär kan man försöka gå en balansgång, hänge sig åt sina

måleriska visioner, bara man hittar motiv som inte är alltför korrumperade. Några lyckas med detta. Rita Valneres "I blombutiken" är ett impressionistiskt färgfyrverkeri, som gick an för att det var optimistiskt och avbildade en arbetande butiksassistent, Dzemma Skulmes skördande kvinnor är en poetisk komposition i milt dova färger och med rytmiska räfsor, Gunars Mitrevics koncentrerar sig på ljus och kolorit i sin explosivt kraftfulla skildring av ett brobygge.

Men så finns de också de som väljer att foga sig i maktens ledband, som porträtterar käcka scouter, heroiska pionjärer och blonda idealmänniskor som promenerar omkring i det soliga framtidssamhället som inte känner till någon varubrist eller melankoliska gråvädersstämningar. 

Sofi Oksanens nya roman "När duvorna försvann" handlar om just den sortens verklighetsförvrängningar. Hennes ämne är Estland under Sovjets ok och hur förtrycket fördärvar människor inifrån och ut. När hon skrev den nya romanen  intresserade hon sig för hur det vore att vara författare i en totalitär stat, att tvingas underkasta sig en reglerad vokabulär och bidra till de lögner som genomsyrar samhället. Inga fredsduvor där - den symbolladdade titeln anspelar på att fåglarna ska ha ätits upp under den tyska ockupationen, berättar  Oksanen när hon framträder på Malmö stadsbibliotek på tisdagskvällen.

Jag har ännu inte läst boken, men kommer absolut att göra det, trots det trista samtalet där Oksanen svarade artigt och oengagerat på Ingrid Elams entusiastiska och oengagerande frågor (varför uppehåller sig så många författarsamtal så krampaktigt vid innehållet i senaste boken? Förra gången jag såg Oksanen blev hon rent förbannad på intervjuaren som avslöjade alldeles för mycket av handlingen.)

Ann