Samtiden med gulnad fernissa

Samtiden? Jo, den kan se ut också som hos Håkan Sandell. Igenkännlig i sina yttre drag: hundrastplatser, graffiti, felparkerade Ferraris, H&M-ljusskyltar, fjuniga hårdrockare, halal-charkuterier. Men fångad i en klärobskyr, i klanger och stämningar som snarare hör till gångna sekel.

Det vilar en gulnad fernissa över Sandells nattliga strövtåg i dagens Oslo och uppväxtens Malmö och Köpenhamn i nya diktsamlingen Ode till demiurgen. Så här kan det låta när han besjunger en rivningstomt: "På varje gammal sten så står en kärleksdikt/ikväll, om grushögarna så säger den: heliga/är rivningsbråtet, järnrosten och murbruket/i sammanhållna smulor, insparkade paneler,/som allihop ännu sjunger om vad det burit."

Sandell är vår poesis meste traditionalist, odlande diktarens klassiska outsiderskap och siarvärv i en avförtrollad, kallt materialistisk värld. I det självpåtagna uppdraget ingår att heliggöra det förfallna och spinna ett romantiskt skimmer kring den grådisiga morgonens avslagna ölskum och utflutna mascara, men också den eviga jakten på livsmysteriets graal.

Medelålderns melankoliska rock hänger tung över de versifierade betraktelserna av det mångkulturella stadslandskapet och den bultande åtrå som inte känner någon ålder. Barocka trumpetstötar ljuder över 80-talets cigarettrökdimmor och den rimbaudska ordberusningen.

Sandell hämtar versmåtten från världens hörn och historiens kistor, men behandlar dem med en vördnadsfull respektlöshet, formar figurdikter likt julgransprydnader och låter ack rimma på fuck.

Han är inte den elegantaste av versbindare, snarare ligger kraften i bildspråkets skymningsskumma lyster och den energialstrande krocken mellan gammalt och nytt. Det är svulstigt och sjaskigt, sardoniskt och högspänt, med det där säregna sandellska skimret som kastar ett trolskt ljusdunkel över nuet.

Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)