Den autofiktiva döden

Doré. Den gudomliga komedin. Helvetet Sång X

Under det gångna årtiondet har "gränsen mellan den fiktiva och den självbiografiska prosan... suddats ut" beklagar Jerker Virdborg och de andra författarna av "Manifest för ett nytt litterärt decennium". Som om dikten och verkligheten inte alltid stått i ett symbiotiskt (eller kannibalistiskt) förhållande. Fråga bara Dante. Vad är hans vandring genom dödsrikena om inte ett präktigt stycke autofiktion?

Eller Claus Beck-Nielsen, som skrivit en fiktiv biografi om sina sista dagar i livet. I boken, och i den fiktionaliserade verkligheten, driver han utan identitetshandlingar eller minne omkring på samhällets botten "hemlös, rastlös, liksom alla andra i dessa tider, som it-folket, börsmäklarna, politikerna, som alla de andra, bara utan att titta på klockan, bara utan att prata i mobiltelefon".

Läs min recension av "Claus Beck-Nielsen (1963-2001)" här. (Min recension av Beck-Nielsens tidigare utgivna "Självmordsaktionen" finns här.)

Johan