Kvinnor i en mansvärld

Jag ville inte och föll
inte ens döden
som jag väntade på
stinkande
av rummets
kattskit
ville ta mig

Det är nästan lite otäckt att läsa Elise Cowens bevarade dikter, så dödsbesatta, förebådande. 29 år gammal hoppade hon ut genom ett fönster. Och som nästan alltid uppstår det där särskilda skimret kring en ung död och olycklig författare. Föräldrarna brände sin galna dotters alla manuskript och dagböcker efter hennes död; oanständiga, tyckte de. 83 dikter finns kvar, inte en rad publicerades medan hon levde.

Elise Cowen är en av de nio författare som ingår i "världens mest omfångsrika antologi" av kvinnliga beatpoeter, "Kvinnas beat", översatt av Kristian Carlsson. Visst kan man storkna av över 700 sidors beatpoesi, men det är samtidigt spännande att se vad kvinnliga poeter gör av den så hypermanliga beatmytologin. Jag skriver om boken här.

En annan som medverkar i antologin är Janine Pommy Vega, som i onsdagskväll besökte Malmö och Stanza för en bluesstampande uppläsning. I "Mad dogs från Trieste" från 2000 tillägnar hon Elise en dikt:

Trettiofem år senare

läste jag dikten som du adresserat till Herr Död

en kärlekssång som du själv aldrig visade mig

/.../

med stor otålighet utplånade du spåren,

slängde dig genom det stora fönsterglaset

och trodde du var tvungen att ta dig störtande förbi

medlidandets gudinna

som tittade ut över oss alla genom dina ögon,

alla dina vänner skulle kanske med tiden

ha vänt om och upplevt

din egen tysta och fordrande skönhet

Ann