Mördad ängel

Kvinnans självständighet krävde ett mord. Offret var den milt leende, fromt hängivna, husmoderligt osjälviska madonnan. Hon som programmerats till att behaga andra, hon som alltid uppoffrat sig utan minsta klagan, hon som aldrig låtit någon ana att hon haft en egen åsikt och serverat lögner för allas trivsel. Det vill säga det undergivna viktorianska kvinnoidealet, av Virginia Woolf kallat Hemmets Ängel.

”Min ursäkt, om jag skulle dras inför domstol, skulle vara att jag handlade i självförsvar. Hade jag inte dödat henne skulle hon ha dödat mig. Hon skulle ha slitit hjärtat ur det jag skrev.” Woolf berättar om sin blodiga kamp mot ängeln i föredraget ”Yrken för kvinnor”, som man kan läsa i den nyutkomna essäsamlingen ”Kvinnor” (översättning Rebecca Ahlsberg, ellerströms), en fin liten volym med författarens porträtt av förmödrar, medsystrar och kollegor. Det är från tröskeln till en ny tid hon talar: kvinnor har börjat skaffa sig eget rum och kan själva betala hyran. Ännu återstår frågan vad rummet ska fyllas med: ”Hur ska ni möblera det, hur ska ni inreda det?”
Åttio år senare har möbler införskaffats, flyttats runt och kastats ut flera gånger om. Varje kvinna inreder efter eget behag och såväl de yttre som inre hinder Woolf diskuterade är så gott som undanröjda. Kanske är det i det läget frestande att blicka bakåt. Att tänka att den där hemmaängeln väl ändå var en rätt så tjusig varelse. Så kan man tolka den lust att vara rik hemmafru som drabbat svenska kvinnor enligt medielarm ifjol.
Numera blinkar ängeln med vippiga lösögonfransar à la 50-tal eller slänger med Hollywoodblonderat hår. Blygsamheten har bytts ut mot egoboostande självkänsla: det går ju att göra karriär på husliga vingar. I kokböcker, bloggar och livsstilsguider fylls kvinnorummen med hembakade kakor och egendesignade tofsar. Den berömda metaforen om det egna rummet verkar ha förvandlats: vägen till självförverkligande går inte sällan genom heminredning.
När Virginia Woolf slungade bläckhornet mot feminitetens gloriaförsedda fantom var det för att den inte tillät henne att skriva öppet och sannfärdigt. Målen får kampen, förklarade hon uppfodrande, får aldrig tas för självklara utan måste ständigt ifrågasättas. När Hemmets ängel än en gång tycks spöka i polkadotprickiga kjolar kan man börja bli orolig för en feministisk backlash och undra om det är dags för en ny dust. Borde vi återigen ta och strypa ängeln med gardintofsen eller åtminstona krossa cupcaken under klacken?
Eller finns det kanske en sådan trygghet i den kvinnliga frigörelsen att det numera lugnt går att experimentera med gamla kvinnoroller?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Ann