Litteraturens ensamcell

P.O. Enquist söker punkten varifrån berättelsen kan berättas. Laxness menade att stilen är allt. För Roy Jacobsen – i samtal med Torbjörn Flygt på Malmö Stadsbibliotek – är rösten det grundläggande. Har han väl hittat den rätta stämman, vilket är svårt eftersom en stämma lätt blir falsk, vet han också vad som kan sägas och vad som måste utelämnas.
Sanningen närmar han sig helst i fiktionens form, säger Jacobsen, och berättar en sann historia om hur han upptäckte att han var författare – han hävdar att han aldrig berättat den förr. I tonåren var han med i ett ungdomsgäng som höll på med inbrott, vilket ledde till att han arresterades och sattes i häkte i väntan på rättegång. Det här var 1970, när fångarna inte hade det så bekvämt som idag, och han tillbringade 35 dagar i ensamcell. Varje dag kom hans flickvän Marianne på besök, och de satt och förde långa samtal med varandra. Så småningom fick han som ung och tidigare ostraffad villkorlig dom och kunde återvända till friheten. Det var bara det att det inte fanns någon Marianne. Hon var en fiktion som han hade skapat som ett slags överlevnadsstrategi.
Kanske, tänker jag som en sammanfattning av kvällen när jag kommer ut från biblioteket, är ensamceller inte så dumt för litteraturen.

Johan