När vi just börjat vänja oss vid att nationers öden avgörs i slutna rum kom den arabiska våren och placerade politiken där den hör hemma: på torget. Folket harklade sig, rätade på ryggen och höjde sin röst, och plötsligt var revolution inte längre ett ord ur historieboken och demokrati åter ett levande begrepp: skimrande, pockande, uppkäftigt.
En av alla röster i den oppositionella talkören tillhörde Wael Ghonim, en på många sätt typisk representant för en framväxande ung arabisk medelklass, mer förtrogen med tweets och statusuppdateringar på internet än med politiska pamfletter och dissidentmanifest. I hemlighet administrerade han en Facebooksida som blev en av den egyptiska revolutionens virtuella knutpunkter.
Historien om hans korta verksamhet som upprorsmakare – inklusive elva dagar som politisk fånge i säkerhetspolisens våld – berättar han själv i Revolution 2.0. Titeln antyder att det här inte handlar om några proletära massor i någon mossig kamp emot kvalen utan om en folkresning i den uppdaterade versionen. Här finns ingen revolutionsledare som eldar allmänheten från talartribunen, men väl en viss anonym administratör av en Facebooksida.
”En rad journalister försökte porträttera mig som revolutionens mästare”, skriver Ghonim och värjer sig mot beskrivningen, men lyckas ändå inte frigöra sig från den. Faktum är att hans bok är en minst sagt jagcentrerad historia som framhäver snarare än nedtonar hans egen roll i händelseförloppet. Det här är den sortens bok, tänker jag, som offentliga personer ger ut mitt i karriären, när vägval ska förklaras och opinioner vinnas.
Ändå har Revolution 2.0 sitt värde, genom att ge en subjektiv skildring av den egyptiska folkresningen. Lägger man den intill andra redogörelser kan de sammantagna ge en fylligare bild av det befriande politiska jordskred som för ett år sedan skakade världen.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar